Drömmen ändå va. Nog för att det nu gått bra länge sen jag kom hem, men jag vill ändå göra en liten avslutning. Det har varit mycket tankar som snurrat sen jag kom hem, och framförallt precis när jag kommit hem. Jag var lite beredd på att åka hem och vända. Om de erbjudit mig ett jobb hade jag tagit det. Det var nästan så jag tänkte ett tag att jag skulle sälja lägenheten och dra oavsett. Väldigt läskigt och men också rädd för att komma hem och bli för bekväm. Komma in i rutinerna och fastna. Ni vet, man ska fortsätta medan man har ångan uppe och allt det där. 

Det blev inget jobb på Holland Cooper, faktiskt fick jag inte ens riktigt tag på dem, vilket ju var (är) jättetråkigt. Men jag släppte det och blev istället väldigt tacksam över att jag fått chansen. Jag har faktiskt bott och levt i England i fyra månader (plus mina tre första veckor 2020). Jag har dessutom fått arbeta med något kreativt och fått stipendium för det. Det är över drömmen om England. Drömmen var kanske en längre period, men bara för att jag inte fick något fortsatt på Holland Cooper eller för att jag inte släppte allt och drog i februari, innebär inte det att min dröm om England tar slut. Jag sitter i England nu. Närmare bestämt i Cirencester hos en av mina fantastiska vänner jag fick här. Jag har flera vänner och jag känner till området. Jag har en del av England som jag kan. Och jag kan åka hit när jag vill. 

Det var inte bara enkelt, det var i perioder pissjobbigt också. Innan jag kom in i allt, innan jag inte kände mig helt borta på motsvarande Ica, innan jag lärde mig hur gasspisen fungerade, innan jag fick några att umgås med. Bilen. Alltså bilen va. Den var bra. Nu saknar jag den! Och vet ni? Jag har en liten check jag måste gå till någon bank och lösa in för att få tillbaka på skatten från när jag sålde den, eftersom jag betalat in för hela året. Är inte det ett tecken på att man ändå bott in sig och levt här så säg? Nästan lite mallig över den, ”jo ursäkta, jag måste bara gå in på banken här och få ut kvarvarande skatt. Ja men precis, jag sålde ju en bil här i december”. 

Men jag gjorde det, jag hittade mer än väl inne på Co-op tillslut, hade min runda jag sprang, hade ett favoritkafé, skapade mig rutiner och träffade vänner. När jag åkte härifrån och kände att jag byggt en bas, kändes det ändå lite häftigt. Var rent av lite stolt över mig själv. Jag kom hit, utan att känna någon eller känna till området, och lyckades ändå börja bygga ett nätverk och ett liv, en grund att stå på. Jag har ett par vänner som vill att jag ska flytta hit, som tycker att det är lika tråkigt att jag åkte hem som jag tyckte att det var att åka. Jag var så nyfiken på att ställa mig på den där grunden och se vart den och jag skulle kunna ta mig, idén att sälja lägenheten och dra var inte tagen ur tomma intet.

Det var också himla skönt att komma hem. När jag väl lugnat ner mig lite och landat, få jobba med något jag kan och är bra på (för jag trivs ju också väldigt bra som elektriker), fått mitt examensbevis i min hand och konstaterat att det inte blev något HC. Få ett avslut på en utbildning som blivit mer än långdragen (skulle tagit examen 2020) och få njuta av känslan av att det är klart! Det projektet är avbockat, nu kan jag njuta lite av det och känna efter vad nästa ska bli. Stanna upp och känna efter. Vad vill jag nu? Vart ska de nya erfarenheterna, kontakterna och vännerna ta mig? Kanske inte kommer jobba som modedesigner, men gå den där utbildningen kan vara det roligaste jag gjort. Så mycket jag har lärt mig, växt och träffat människor jag inte vill klara mig utan. England. Och jag kan titulera mig som Modedesigner! Hur coolt är inte det? Modedesigner och elektriker, kan inte finnas för många sådana? 

Så hur drömmen om England ser ut framåt vet jag inte, jag tänker att jag inte behöver veta det. Men jag vet att vi inte är färdiga med varandra. Kan folk ha sommarhus i Spanien kan väl jag ha ett i England. För England, jag har drömt om dig, åh vad jag har drömt om dig. Känt att vi skulle vara som gjorda för varandra, och det överträffade förväntningarna. Det kanske är fånigt, men jag känner mig hemma här. Komma till ett annat land, där man inte känner någon eller något, och känna så, det måste ändå betyda något.

Sitter just nu i en liten soffa, blommig soffa, framför en braskamin i ett engelskt jättehus i sten. Ute i ingenstans. Dricker te och äter en ljummen minced pie. En muffins med citronfrosting. En katt som strök förbi mig, hälsade lite nonchalant, sådär som en katt gör, och gick vidare. Träpanel på väggarna och fönstersmygar som säkert är 40 centimeter djupa. Öronlappsfåtöljer i en tegelröd färg. Nötta korgar med ved bredvid kaminen och framför den en orientalisk matta. En klocka som tickar någonstans och en bokhög med titlar som ”English Verse”, ”Concise Oxford”, ”Britains Heritage” och ”The Doyle Diary”. Skriver i min anteckningsbok som vid det här laget nästan är helt fyllt med upptäcktsfärder, tankar och känslor. Reflektioner. Några skisser, ett par tips på olika saker att titta på eller åka till, några viktiga adresser hem skrivna på insidan av pärmen. Ett gäng sidor utrivna för ett brev jag skickat.

Efter ett par dagar med ett visst stresspåslag på jobbet känns det lite som att jag slappnar av. Det är lugnt här. I torsdags kom nya Covidregler och tydligen sprider sig den nya varianten väldigt fort. Det ska börja jobbas hemifrån igen och de har ju en poäng i att om jag blir smittad innan jul kommer inte SAS vilja ha mig på något plan hem. Och sitta i karantän här över jul vore väl kanske mindre kul. Så istället för två veckor kvar fick jag först bara fredagen kvar. Var inte riktigt beredd på den. Koncentrationen var inte på topp längre och det tog mig lite hårdare än jag väntat mig. Senare på fredagen bestämde vi att jag ska komma in måndag och tisdag ändå, vilket fick det att kännas lite bättre. Men några var jag tvungen att säga hejdå till redan igår vilket var tråkigt! Jag fick också en flaska prosecco, choklad och ett jättefint kort av client relations-gänget vilket nästan fick mig tårögd. De hade skrivit så fint! Och då jobbar jag ändå inte så nära dem. Jag vill inte lämna dem nu ju! Jag vill dela den där flaskan prosecco med tjejen som jag vet såg till att de skrev det där kortet och gav mig det. 

Så vad gör jag i den här soffan då? Jag hittade ett destilleri att besöka, eftersom ett gindestilleri känns som det enda rätta att besöka i England. Inte för långt från Cheltenham heller, lite drygt en timma. Men man kan ju faktiskt inte ta bilen till en guidad tur hos ett destilleri. Man måste ju kunna vara med på provsmakningen. Så jag hittade ett Airbnb inte alltför långt ifrån som jag helt klart skulle kunna gå ifrån. Jag kom hit, till Airbnbt, igår eftermiddag. En väldigt trevlig tant hälsade mig välkommen, visade mig rummet (jag funderade nästan på om jag skulle behöva vara nervös för att gå vilse), serverade mig te och kaka och informerade mig om att gå till destilleriet var det inte frågan om. Jag tog bilen dit och sen hämtade hon mig. Promenera den sträckan i mörkret var ingen bra idé. Försökte säga att jag faktiskt är från skogen och inte har problem med mörker, men det spelade ingen roll. Jag kunde få gå och hämta bilen nästa dag om jag ville (även om hon nog allra helst hade sett att hon fick köra mig), men det var så långt hon kunde sträcka sig. Och visst var jag tacksam för det! Så himla snällt. Hon erbjöd mig också middag när jag kom tillbaka, så när hon hämtat mig åt vi middag tillsammans och delade på resterna av en flaska vin. Åt kex och ost och pratade om livet. Och det är just det där. Det där mötet med människor som man kanske inte riktigt räknat med men som någonstans är det som gör allt meningsfullt väl? Jag ska inte säga att jag älskar alla människor eller alla möten med människor, men vad vore livet utan dem? Att sitta en kväll och dela på hennes kvarvarande rester, en lasagne hon fått av en vännina och en vegetarisk chili hon lagat, ihop med en sallad och varsitt glas rött vin, är ju något som kommer stanna hos mig och antagligen bli ett av de minnen jag kommer komma ihåg bäst från den här resan. Sitta och lyssna på en 78åring om hur hon drivit bed & breakfast länge länge, hur hon fortfarande saknar sin man fast det är 13 år sedan han gick bort i cancer och hennes syn på mina erfarenheter här. Hon kämpar med att skriva sina julkort, hon har skrivit ett gäng, men kommer nog totalt skriva ihop ungefär en 100 stycken. 100?! Det är ju helt otroligt. Och folk tycker att jag är knäpp som överhuvudtaget skickar julkort. På min promenad till bilen i förmiddags reflekterade jag över detta och kunde höra hur en av mina närmsta vänner antagligen skulle kunna titta på mig och säga att det kommer vara jag när jag är 78. Ha ett stort hus på landet och skriva julkort till 100 personer. Därför att som Susan sa ”I like to keep in touch with people”. Hon blir också lite smått irriterad när folk bara skrivit under. Hon tycker att man faktiskt skriver en liten rad om hur man haft det sedan senaste julkortet. Och ja. Jag kan se mig själv tycka detsamma. Jag måste skriva ner hennes adress och skicka julkort till henne. Det slog mig nu. Taget!

När jag bokade det här stället kunde jag se mig själv sitta i ett typiskt brittiskt stort stenhus vid en brasa och skriva eller rita. Att jag skulle uppskatta att bara vara i det där stora huset, inte nödvändigtvis åka runt och titta på saker tills jag stupade. Att det faktiskt skulle vara så filmiskt trodde jag inte! Nu sitter jag här och skriver, och som av beskrivningen ovan så är det verkligen så som ni tänker er. På pricken. Och som jag myser! Men jag har också varit på upptäcksfärd. Har varit en bra balans på denna dag! (Jag har dock bytt till att skriva på datorn nu…).

Började med att jag sneglade på det där badkaret jag har i badrummet tillhörande sovrummet jag har. Bara badrummet är väldigt trevligt, mjukt cremefärgade väggar och tak med grova, synliga träbalkar liggandes och ståendes. Badkaret är inklätt med mörk träpanel. Är det liksom någonstans man ska ta ett bad så är det där. Typ. Och jag är ingen badperson. Verkligen inte. Vet inte när jag tog ett bad senast. Med bubblor i. Jorå. Efter en natt i ett kallt stenhus, som jag ändå sovit bättre i än på länge (helt klart bättre säng än vad jag har i rummet jag hyr), så var ändå ett varmt bad lockande. Och det var så trevligt! Inget långvarigt, men ojoj. Bubblor som luktade grapefrukt och en anings anings för varmt vatten. Som blev alldeles lagom när jag slappnade av. Precis vad jag behövde. Full engelsk frukost följde på det, serverad i köket där vi suttit och ätit middag kvällen innan. Toast, yoghurt och fruktkompott. Te, ägg, bacon och korv, en stekt tomat och champinjoner. Hemmagjord äppeljuice. En titt i ett par kartor på olika saker att se och en känga till ungdomar som inte klarar sig utan internet (jag skulle vilja hävda att jag inte tillhör dem, men i dagsläget stämmer inte det. Att ha tillgång till internet och kunna ha kontakt med alla mina fina människor hemma har varit fantastiskt när jag varit här). 

Promenad till bilen, och vidare till min favoritaktivitet, ett litet fik mitt ute i ingenstans! Det hade jag inte hittat utan internet… En supermysig liten inredningsbutik som jag mer än gärna hade shoppat mer i om jag inte var rädd för att mina väskor redan är lite för tunga. Men hittade några små presenter till kollegor, vilket ju var superbra! Och vilket fik sedan. Större delen av serveringen var ute i ett jätteorangeri. Så mysigt! Så ljust och härligt trots att det var ganska grått ute och till och med kom en del regn. Sötpotatissoppa med varm fralla, en kaffe som jag mer än behövde (mitt kaffeberoende har nått nästa nivå här har jag insett), och en rödbetskaka som var alldeles fluffig med krämig färskostglasyr. Min bok och några nedskrivna rader. Var det kanske sista fikbesöket?

Åkte tillbaka till stenhuset, tände braskaminen och sedan har jag suttit här och fixat och pysslat med lite av varje. 

Måste ju också dela med mig av besöket på gindestilleriet, det var väldigt trevligt! Inte bara bra gin, guiden var också hur bra som helst. Berättade om historian runt det och hur man gör vodka och gin på ett mycket intressant och kul sätt. Visste ni förresten att gin egentligen bara är vodka destillerat genom valfri organsik substans (vanligtvis enbär)? Om det ska få kallas London Gin måste det vara genom enbär och framställas på ett visst sätt. Finns också en fras här ”get some Dutch courage”, vilket innebär att man tar en shot gin för att skaffa sig lite mod inför något man är nervös för. Varför Dutch? Därför att av olika krigsorsaker började engelsmännen istället för att främja fransmännen med att köpa bland annat brandy, importera gin från Nederländerna. Nederländerna – Dutch. Vi fick också smaka flera olika typer av både vodka och gin, det var inget fel på deras drycker kan jag säga. Framställda av potatis. Det var också bara jag och två andra kvinnor på turen, så det blev nästan en privat visning! 

Det har ändå hunnit hända en del sen jag skrev senast, det är ju ändå en månad sedan, jag har bland annat besökt Blenheim Palace, vilket är ett ställe man måste se om man är i närheten. Slottet där Winston Churchill föddes, också ett av Englands största och mest kända. När jag var där hade de julpyntat alltihop, turen inne i slottet hade nötknäppartema och snacka om att julpynta! Kom in genom entrén och möttes av en stor, hög gran som glittrade och lyste alldeles fantastiskt med alla ljus, julkulor och julpynt. En riktig sagogran. Mindre granar i hörnen som mötte upp den stora granen alldeles lagom. En röd matta som löpte genom den delen av huset där de byggt upp detta sagolandskap. Olika rum med olika teman, en saga som följde rummen. Nötknäpparfigurer i olika storlekar överallt, änglar, en ljustunnel att gå igenom, runt dörrposterna var det girlanger av gran pyntade med ljus, kulor, figurer och glitter. Ett snöigt landskap med en rensläde och en vinterträdgård i mjuka toner av grönt, lila, rosa och aprikos med alldeles otroligt detaljerade blommor, svampar, feer och ugglor. En igelkott. Hela turen tonsatt till musik från Nötknäpparen. När vi slutligen kom ner till kapellet hade de skapat ett träd med ljusslingor som påminde lite om trädet i Avatar, ni vet? I trädet hade besökare sedan hängt dit lappar med önskningar. Så ljuset kastades på dessa lite avlånga lapparna och skapade ett mjukt hängande ljus. Lite som om ett gullregn skulle lysa. Och hur romantiskt var det inte med dessa lappar där folk skrivit sina önskningar? Det var allt från barn som önskade sig senaste Iron Man figuren eller att de skulle kunna bli DJ när de blev stora, till (gissningsvis) vuxna som önskade kunna träffa sina familjer i jul. Att deras nära och kära skulle behålla hälsan. 

Vad önskade jag mig då? Det är klart att jag önskar att mina närmsta ska få vara friska och lyckliga. För alltid. Men det var inte det jag skrev på den där lappen. Nej, jag blev lite mer egoistisk än så. Ni som känner mig är antagligen inte förvånade över att jag önskade mig stor och oövervinnerlig kärlek. Typ i alla fall. I stora drag. 

Kom ut ur huset igen och ut på framsidan där de hade ställt upp en julmarknad. Gick ett varv, köpte mig ett par julgranspynt. Sneglade lite på matstånden. Slutade med en Mac&Cheese, åt den sittandes längs med torget framför slottet. Ihop med många andra där de också satt och pratade, tittade på slottet och kröp ihop lite i kylan. Jag var nog antagligen ganska ensam om att vara där själv, men det gjorde mig inte så mycket. Det var väldigt mysigt att strosa runt där och titta på allt fint de ställt upp och arrangerat. Det är klart att när jag sedan gick slingan i trädgården hade jag inte haft något emot att ha någon att hålla i handen. Få en värmande kram av. För det var väldigt romantiskt. Väldigt fint. De hade skapat en stjärnhimmel och måne i en stor vattenspegel, en stor, rund tulpanträdgård man gick igenom som skiftade färg, en ljustunnel som säkert var 10-15 meter lång och de hade ljussatt baksidan av slottet till musik. Den programmeringen. Som elektriker var det verkligen fascinerande att se. Var sitter alla ljus? Hur har de löst det? Var kommer musiken ifrån? När börjar det om? Det måste legat så mycket arbete bakom. Avslutningsvis när man rundade slottet gick man med utsikt över den där vattenspegeln med stjärnhimlen på ena sidan och flammande facklor på andra, tonsatt till Silent Night. Det var verkligen jättefint. Det verkar vara en rätt stor grej med Christmas Lights här, att större trädgårdar eller motsvarande ljussätter efter jultema. Mysig idé tycker jag! Hade nog varit kul att se Blenheim i dagsljus och utan julpynt också, men det här var helt klart värt att åka på.

Det snöade faktiskt för ett par veckor sedan också! Ena dagen låg det till och med lite lite kvar när jag kom hem från jobbet! De är lite roliga här måste jag säga. Mina hyresvärdar hånar mig för att jag skrapar rutorna på bilen ”för hand”. Frosten är inte riktigt lika illa på bilen här som hemma, det blir inte alls lika kallt, så i mina ögon är det väldigt enkelt avklarat (en morgon gjorde det mig till och med lite lycklig, jag skrapade rutorna i hög, klar, kall luft och solen lyste. Faktiskt inte ett dugg fel. Mysigt!). Men dessa engelsmän. De har typ hur många sätt som helst för att i möjligaste mån undvika att skrapa rutorna. Vanligast och enklast verkar vara någon spray man sprejar på som smälter frosten; ”not very environmentally friendly maybe…”, nej låter inte så. En tjej varmkörde bilen en stund på lunchen för att hålla rutorna rena tills hon skulle hem. Och ja. Det funkade väl, men om det är rätt..? En variant förstår jag inte riktigt hur de törs använda; ni vet britter. Och deras te. Och vattenkokare. Japp. De kokar upp vatten och smälter isen med. Så pass varmt vatten på kalla rutor känns inte riktigt optimalt. Och ändå fascinerande hur de tänker att det sparar dem tid? Eller är det bara att det är mindre jobbigt? För jag menar. Den frosten de får på sina bilar går ju fortare att bara skrapa av än att hålla på med vatten? Intressant ändå hur de här har så himla många lösningar på ett problem som jag ser som relativt enkelt avklarat och vi som har det betydligt värre med snö och is inte har hittat ett bättre sätt. Bygga ett garage eller köpa en bil med dieselvärmare är ju inte alltid något alternativ. Skulle väl vara motorvärmare då. Men det är ju inte ”snabbt fixat” liksom, måste ju fortfarande ha framförhållning. Den funderingen fortsätter, nu ska jag ta mig upp till sängen med en eldriven värmefilt!

Tittar på ”The Bold Type”. Tre tjejer i 25årsåldern som bor i New York, jobbar på ”Scarlet” som är en tidning för kvinnor om allt som en typisk ”tjejtidning” borde innehålla. Kändisar, sex, kärlek, företagsamhet, sociala medier. Började titta på den ett par veckor in i den här praktiken och oj vad den på något vis passar in i mitt liv just nu. En av tjejerna är journalist och skriver artiklar, lite i krönikörform, behöver jag ens säga att det är något jag drömt om? Ansökte faktiskt till och med till journalistlinjen en gång för längesedan och kom in. Det var väldigt höga betygskrav för att komma in och var en av de få gångerna som jag verkligen känt att allt hårt pluggjobb var värt mödan (det är klart att betygen var värt allt hårt jobb, men den gången hade jag på riktigt nytta av dem). Men jag valde att inte hoppa på den då. Drömmer fortfarande lite om att skriva. Allra helst nu när jag tar mig tiden att sätta mig och skriva såhär och inser hur fantastiskt roligt jag tycker att det är. Men det är också en hård bransch, precis som att försöka sig på illustratöryrket. Någon sa till mig en gång att jag inte kan göra båda, ska jag lyckas så måste jag välja en. Det är för hårt arbete med var och en för sig för att göra båda. Då valde jag att söka till journalist. Varför jag backade minns jag inte riktigt nu. Det var nog av flera anledningar. Antagligen för att någon sa till mig att det jag allra helst ville göra skulle kräva väldigt hårt arbete och att det inte var säkert att jag skulle ta mig dit. Jag hade varit i Nya Zeeland då, skrivit på min resdagbok och fotat. Och verkligen älskat det. Men absolut, resereporter i krönikörform är antagligen bland de yrken som det är absolut hårdast konkurrens om. Allra helst för tio år sedan, när inte alla kunde vara sin egen reporter på Instagram. Jag älskar i alla fall fortfarande att skriva, och blir på riktigt överlycklig varje gång någon av er tycker att jag skrivit bra!

Någonstans på vägen tappade jag bort både skrivandet och målandet (läs: träffade killen jag gifte mig med (som jag nu är skild från), och tiden omprioriterades). Fortsatte att skriva och rita, men inte alls i samma omfattning. Har nog i och för sig alltid kommit tillbaka till skrivandet, på olika sätt, skapat kort, skrivit inbjudningar, listor, men framförallt, funderas det för mycket på något har det alltid hjälpt mig att skriva. Skriva dagbok. Skriva ner tankarna och funderingarna. Analysen, fördelarna, nackdelarna, om mitt resonemang är rimligt. Situationer med vänner, pojkar, jobb, utbildning. Det var min Mamma som lärde mig det. Och oj vad det har hjälpt mig många gånger. 

Jag bestämde mig för att jag ville få igång tecknandet och målandet igen, och hade ett tag följt ”Säker Stil” av Ebba von Sydow och Emilia de Poret. De inspirerade mig verkligen i sitt sätt att titta på hållbart mode, att man borde köpa kläder av hög kvalité istället för kvantitet och hur man kan utnyttja sin garderob till max, utan att den behöver vara stor. Jag har väl i och för sig alltid också varit intresserad av mode, på mitt sätt. När jag tittar tillbaka kan jag inse att jag kanske haft saker för mig som stuckit ut, även om jag inte fattat det själv just då, eller att det nödvändigtvis innebar att jag var modeintresserad. Som jag skrivit förut, herregud vad jag tyckte om att jobba på JC. Även om det bara var några dagar, fastnade det. Jag skulle öppna min egen butik när jag blev stor. Med saker som jag tyckte var fina. Det var bland annat det som fick mig att läsa så mycket ekonomi jag kunde på gymnasiet, egenföretagare skulle jag bli. 

Lagom innan jag skulle fylla 22 beställde jag hem en korsett och en korsettklänning från London. Det var nog min första större chansning med att beställa kläder från utlandet från ett företag jag egentligen inte riktigt kände till. Men det fanns ju inget bättre i närheten, jag skulle ha en korsett, och jättefina var de när de kom hem! Det är förresten inte sant, jag beställde en balklänning från ett fishy kinesiskt företag till min studentbal! Det var första! Aja, poängen, den här korsettklänningen är nog antagligen inte något som vem som helst faktiskt skulle bära, men jag älskar den! Fortfarande. Den går inte att bära närsomhelst, men den är så himla fin. Och att jag reflekterade över det här med korsetten var faktiskt inte så längesen, korsett med jeans känns ändå som att det inte är så konstigt? Den idén snodde jag på gymnasiet när Emma började prata om att hennes syster och eventuellt hon själv tittade på att köpa korsett. Men visst, jag kan förstå om det kanske sticker ut i Västervik. För såhär var det i alla fall, jag bar korsetten en gång när vi var ute och åt med ett rätt stort kompisgäng i Västervik där varken jag eller Hjalle nog egentligen kände så många. Jag vet att vi satt och pratade med ett par som verkade supertrevliga och väldigt sociala, och jag minns dem som sådana där ni vet som man vill bli kompis med? Som typ butikschefen på HC, man vill bara bjuda in dem till nästa grillfest för att se om man kan bli så bra vänner som man tänker sig. Vilket vi senare blev! Och. Hon har kommenterat på efter att jag började på designutbildningen att hon alltid vetat att jag är intresserad av mode och har stora förväntningar på mig (vilket såklart är superkul att höra! En av mina stora supportrar!), eftersom hon minns att jag bar en korsett första gången hon träffade mig. Jag mindes knappt att jag burit den. ”Anna, vem som helst tar inte på sig en korsett och går ut i Västervik!”. Så okej då, jag har väl antagligen, på mitt sätt, alltid tyckt att mode är roligt. Minns också ett par sjukt utsvängda jeans jag hade när jag var tio eller något, de var så utsvängda så de hade sytt in resår i knävecken minns jag. Det måste ha varit en syn. 

Trender har för det mesta irriterat mig dock. Är väl antagligen därför ”Säker Stil”s approach med att ha en klassisk stil som alltid funkar tilltalade mig så väldigt. Det är hållbart mode och hållbar design som driver mig, det har bara förstärkts med utbildningen och ju mer jag lär mig. Jag brinner dessutom för lantbruket, jag försvarar det med allt jag har, så att kunna göra kopplingen till modebranschen och kunna lyfta lantbruket i det sammanhanget tycker jag har gjort det ännu mer intressant. Att jag har den bakgrunden jag har och faktiskt kan argumentera för lantbruket, att det intresserar mig var materialen kommer ifrån och hur de tagits fram.

Hur som helst, det här ledde fram till att jag tog 20veckorskursen i modedesign. Som drevs av Nordiska Textilakademin i Borås. På distans. Kul grej för att göra något annat och för att få igång mitt målande. Och det var kul. Jättekul. La ner betydligt mer tid på den där kursen än vad man egentligen skulle göra, men jag lärde mig också väldigt mycket. Och hade en väldigt bra lärare! Så i sista minuten skickar jag in en ansökan till den tvååriga utbildningen. Baserad i Borås, på heltid. Trodde nog inte att jag skulle komma in. Klart jag hoppades, då kunde jag ju få välja själv sedan om jag ville gå eller inte. Och då kunde jag få något form av kvitto på att jodå, jag kanske har någon form av kreativ ådra. Men jag vågade nog ändå inte tro att jag skulle komma in. Men det gjorde jag! Jag och Hjalle jobbade sent i ett hus uppe i Valdemarsvik som skulle besiktigas, antagligen redan nästa dag eller dagen efter eftersom vi var där sent, när Minna ringde och sa att jag kommit in. Jag kan faktiskt inte riktigt minnas, men jag tror att det var en skräckblandad förtjusning och att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Har en känsla av att jag blev lite knäsvag och var skakis när jag lagt på. Om jag inte minns helt fel ringde jag nog till Linn med en gång. Om inte det är fabricerat. Men det är lite så det brukar vara. Som senast när jag fick svar från min handledare i somras att det bara var att ta första bästa plan över hit. Ringde Linn. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. 

Vi kan i alla fall konstatera att det blev mer målande än kreativt skrivande. Det blev modedesigner och även en hel del utbildning inom grafisk design, vilket också är väldigt roligt. En del psykologi i det. Superintressant faktiskt. Och nu sitter jag i ENGLAND med en DESIGNpraktik. Vilket ju när jag tänker efter ändå är ganska coolt. Har jag fattat det själv? Vet inte. Skrämmer det skiten ur mig att jag helt plötsligt bara har sex veckor kvar? Japp. Vill helst inte tänka på det. Sitter också med en kurs just nu i att marknadsföra sig själv som modeillustratör, vilken har hjälpt mig igång med mitt illustrerande och målande igen efter ett rätt sparsamt år av den varan (ja, det har varit lite mycket annat sista året). Hittar igen varför jag tycker att det är fantastiskt roligt. Hittar min motivation, väcker min kreativitet. 

Tillbaka till den här TVserien ”The Bold Type” och att skapa mode, den andra tjejen kämpar för att få jobba på tidningens modeavdelning. Och de visar delar av modevärlden som också påminner mig om varför det är en sådan fantastisk bransch. Och jag har möjligheten att få vara mitt i den. Jag är mitt i det som hon bara är assistent för att visa upp i en tidning. Plaggen eller skorna som hon jagar, skulle jag kunna arbeta mig upp för att designa. Nog för att jag bara är praktikant nu, men man måste ju börja någonstans. Samtidigt som det är skitläskigt att tänka så, för tänk om jag inte utnyttjar den här chansen till max? Gör jag vad jag kan? Man kan alltid göra lite till? Samtidigt som jobbet faktiskt fortfarande måste vara värt det. Vara värt kämpandet. Jag vill inte tappa bort mig själv i någon form av ständig känsla av att jag inte är tillräcklig och inte må bra av det, då är det ju inte värt det. Jag måste fortfarande tycka att det är roligt, och det måste vara värt för MIG att göra det. Inte för att det är en allmän uppfattning om att designer är ett fantastiskt yrke man måste kämpa för. Min magkänsla säger att jag måste prova. Jag kan inte ge mig nu. Även om jag verkligen trivs som elektriker och faktiskt saknar ”mina” snickare, de är helt klart mer min typ av folk (om man får säga så), så kommer jag antagligen ångra mig om jag inte känner att jag fått testa på den här branschen ordentligt innan jag ”ger upp”. Min Mamma sa till mig för några veckor sedan något i stil med ”Ja, det här är ju verkligen ingenting jag vill uppmuntra och har egentligen ingen lust att prata om, men om jobbet varit i Linköping eller Kalmar, hade du tagit det då?” Och vi konstaterade att min knytande magkänsla var svar nog. Ja det hade jag. Jag hade inte låtit chansen gå förbi. Skulle jag bli erbjuden jobb här efter den här praktikplatsen kommer jag antagligen att bli kvar i England. Jag är inte färdig här, och kommer inte bli det på sex veckor till heller. Det är alldeles för kort tid. Jag trodde att fyra månader var länge, det kändes fantastiskt länge när jag åkte hemifrån, men det är det inte för att hinna lära känna en ny plats, nya människor, ett nytt yrke. I alla fall inte för en plats och ett yrke som väckt ens nyfikenhet. Jag mår lite illa varje gång jag tänker på det, men så är det. Så jag måste försöka visa vad jag kan, göra mitt bästa, göra mig oumbärlig och visa att de behöver mig. Vilket är fruktansvärt otäckt. För jag längtar hem också, herregud vad skönt det hade varit att bara kunna sätta mig i bilen och ha en halvtimma hem till Mamma. Sätta mig i min fina Amarok och köra till pågående husbygge. Dricka kaffe med snickarna, grilla på fredagarna och jävlas konstant.

Tredje tjejen i serien är ansvarig för tidningens sociala medier, vilket egentligen inte intresserar mig, men det är ju fortfarande kreativt. De är tre kreativa bästisar som jobbar för en tidning. En som journalist, så jag får drömma mig bort till journalistyrket och en som gör sig ett namn inom mode, som får mig att drömma större inom design. Det är mycket fint mode i serien, och alla dessa skor! (En annan halvfånig avlägsen dröm är ju att äga ett par Louboutins… Eller alltså nä, ska jag vara ärlig så är det en liten enkel walk-in-closet med en sådan där skohylla i ett hörn med röda skosulor uppradade. Japp. Så är det. Höll i ett par oanvända för ett par veckor sedan. Knappt så jag tordes ta i dem. Tittade på dem i säkert en vecka när de stod i designstudion innan Jade tog med sig dem tillbaka hem. Gnistrande partyskor på en nätt och fantastiskt hög klack. Vet egentligen inte varför jag fastnat så för den där röda sulan. Kan i och för sig vara på grund av Blake Lively. Hon bär dem! Hon kan också vara min stora modeförebild. Blev lite kär i henne efter att jag sett ”The Age of Adaline”, kostymerna i den är helt fantastiska, och filmen är underbar. ”A Simple Favor” är en rätt märklig film, men jäklar vad snygg hon är i den.) Det är givetvis också kärlekstrubbel i serien och grabbar att drömma sig bort till. Den där killen som är väldigt snygg och lite krånglig, men som egentligen verkligen bara tycker väldigt mycket om huvudkaraktären. Så typiskt mig att falla för honom. Den som man inte borde rösta på, fast man gör det ändå. Han som vet vad hon behöver höra, som känner henne lite bättre än alla andra fast han kanske egentligen inte ”borde” göra det. Som ser igenom hennes fasad och frågar en gång extra om hon verkligen är okej. Som skulle kunna få vem han vill, men han vill ha henne (japp, skicka era sämsta romantiska filmtips häråt! Som vägledning är ”Letters to Juliet” en av mina favoriter). 

Så ja. Den där serien passar mig nästan lite för bra just nu. Jag behöver bara skaffa mig ett par vapendragare och en lite för snygg kille som flörtar med mig så är jag där! 

Det blev ingen lunch med Daisy idag, hon blev tvungen att göra lite annat, men jag har en mycket bra dag ändå! Nästan lite skönt efter den här veckan och förra veckan att bara få sitta på ett fik i min ensamhet igen. Är tillbaka på Temple Guiting (som jag tror att jag lärt mig uttala nu; [gajting] skulle jag vilja påstå att de säger) Pantry och äter lunch och dricker kaffe. I en jättemysig kabelstickad tröja med polokrage, ett par leriga kängor från höstpromenaden och med väskan fylld av både dator och ritprylar för att kunna sitta här och pyssla hela eftermiddagen. Faktiskt väldigt bra planerat med tanke på att Birgitta och jag precis bestämt att vi ska åka hem till henne när hon slutar jobbet här. Då kan jag sitta här och göra lite av varje tills hon slutar. Har satt mig i soffhörnet. Det supermysiga soffhörnet, det enda som saknas är att de ska tända kaminen… Juldekorationer har börjat komma upp (de säljer ju dessutom sådant i sin inredningsbutik), det står nötknäppare i fönstret och på spiskransen, adventsljus stöpt som en krans med fyra ljus, med namnet ”Lucia” står i fönstret bakom mig ihop med ett ris pyntat med julgranspynt. 

När jag kom hit började jag med att gå promenadslingan de pratat om att de har, men som jag inte tagit mig tiden att gå. Den börjar med att man promenerar genom byn Temple Guiting, och bland annat går förbi kyrkan. Jag bara skymtade kyrkan i uppfarten mot den mellan träden, och kände att jag nog måste gå upp och titta på den. Kom upp emot den och såg att landskapet öppnade sig bakom den, gick förbi den och fick en sådan fantastisk utsikt. Ett höstigt engelskt vykort. Röda, orangea och gula nyanser som sprakade i solen i de där böljande kullarna. Får, så många fluffiga små får hela vägen. Ett par enstaka träd utplacerade på kullarna som kastade längre skuggor någonstans. En stenmur och en trädgrind. Bara så vackert. Fortsatte promenaden, genom en smal höstallé, solstrålar, landskapet öppnar upp igen, där lite längre bort en lövskog i brinnande orangea toner, genom en grind. En större traktor som besprutar något ärtliknande, en porlande bäck, en häst som kommer fram och hälsar. Klappar på den där mjuka bruna mulen och tänker igen att det vore roligt att rida. Ja nä men jag är kär. Lika kär i det här engelska landskapet som jag trodde att jag skulle bli, och lite till. Blir lika fascinerad varje gång över hur fantastiskt vackert det är. Alltså bara vägen jag kör till jobbet varje morgon är helt otrolig bitvis. Sådär så att jag verkligen borde ta med mig kameran en morgon och stanna och fota på de bästa ställena. 

Jag kommer tillbaka till caféet och går in, servitören hälsar glatt och när jag frågar om jag får sätta mig i hörnet (för det är egentligen dukat för fyra personer, vilket kanske inte gör det helt legitimt för en ensam att sätta sig där tänker jag?) så säger han att det är okej och kikar in i köket för att säga till Birgitta att jag är här. Hon kommer ut en sväng och pratar lite innan hon måste in i köket igen. Jag sätter mig med min dator och beställer in mig en lunch. Det kommer ett sällskap på sex eller åtta personer tror jag, tittade inte jättenoga, däremot hör jag dem. En av kvinnorna recenserar hur fartbild hon blir i sin Land Rover jämfört med Porschen. Bara så ni vet, tydligen blir man mer fartblind i Land Rovern, den sitter man lika bra som i en soffa i, medan Porschen inte riktigt har den komforten, så man känner mycket tydligare när man kommer upp i lite i hastighet. Går inte att köra lika fort på de här små landsbygdsvägarna med Porschen. Om man hade det problemet. Mannen bredvid henne hade provkört en Ferrari i veckan (sällskapet gav ifrån sig ett ”ooooh”), men det var ju en äldre variant och heller inte så lätt att köra faktiskt. Tråkigt för honom. Sedan gick de över på att någon av deras bröllopslöften missuppfattats så då slutade jag lyssna. 

Birgitta kommer ut till mig en sväng igen och föreslår då att jag ska följa med henne hem till byn hon bor i och gå en sväng till puben. Vem tackar nej till ett sådant fantastiskt engelskt erbjudande? Inte jag i alla fall! Så jag satt och skrev, åt en kakbit och drack en kaffe medan hon jobbade klart och sedan tog vi våra bilar till Beckford. Lite knöl med min bil, men hennes son lyckades nog lösa det. Ska få en extra kik av Harvey imorgon (jobbigt) och hoppas på att det inte är något för allvarligt (som parentes, Harvey kan väldigt mycket om bilar, så det är liksom inte bara hämtat ur luften att han ska hjälpa mig att titta på den). Gick till puben och tog en (alkoholfri) öl. Åt rosmarinsmandlar och salt- och pepparcashews. Väldigt trevligt. En mycket bra söndag! 

Jaha, då har ytterligare en vecka bara flugit förbi. En vecka med sista mötet för att sätta kollektionen för AW22, research inför kommande säsong, ommöblerande för att skapa showroom för säljarna på Wholesale, designande av kommande plagg och omhändertagande av inkommande plagg från fabriker som ska kollas och utvärderas. Det där som händer de flesta veckor, men som jag antagligen mest bara går i utan att riktigt reflektera över det. I helhet en bra vecka, men butikschefen som jag tycker så mycket om har bestämt sig för att sluta vilket är jättetråkigt. Verkligen jättetråkigt. Hon verkar så bra och det hade varit kul att lära känna henne bättre. Jag hoppas jag får den chansen i alla fall. 

Förra helgen i butiken fick jag en ny vän. En man som vanligtvis jobbar på en utav Dunkertons restauranger men nu har hoppat in i butiken också. Bor i Cheltenham med sin man, från Sydamerika (törs inte säga vilket land, har redan glömt) och väldigt omtänksam om alla. Lite mindre personligt utrymme än vilken svensk som helst kan jag säga. Igår när han fick syn på mig gav han mig en stor kram och pussade mig på kinden! (Vad hände också med Covid..?) Hade inte riktigt räknat med den, men det är ju kul att någon blir glad av att se en ju?! Han gav mig också en slängkyss när jag gick förbi honom med två av de andra tjejerna i design vilket genast skapade väldigt mycket frågor. De lugnade ner sig lite när jag sa att han var gift med en man, men skrattade snart åt mig igen när de insåg att jag visste (tydligen) för mycket om killen i kaffevagnen. Men alltså om man pratar med folk lär man ju känna dem? Eller? Jag vet hur gammal han är och vad han jobbar med utöver kaffejobbet, är det verkligen så konstigt? Den här Harvey som hjälpte mig med bilen? Han är tydligen också ett samtalsämne. Vi satt imorse både design och gänget i Garment Tech och hade lite förmiddagsfika utanför kontoret när han kom på tal, han har också en mycket trevlig och söt hund vilket uppenbarligen inte gör honom mindre attraktiv. Eftersom han hjälpte mig med bilen har jag ju faktiskt pratat lite med honom, men det var inget jag hade tänkt erkänna i det där sällskapet med tanke på tidigare diskussioner. De börjar diskutera hur gammal han kan vara och gissar både högt och lågt. Tillslut vänder sig någon av dem mot mig och säger ”Anna vet säkert!”. Och alltså ni vet ju. Jag är ju fullkomligt värdelös på att ljuga. KLART jag vet hur gammal han är. Herregud. Han är snygg. Och som sagt, jag försöker faktiskt skaffa mig vänner här. Tycker också att det är roligt med grabbar, någon som påminner om mina snickare. Aja, de hade ju roligt åt det i alla fall.

På sätt och vis är det lite kul, för uppenbarligen så har jag lyckats lära känna fler än vad de har. Att vara i butiken har verkligen hjälpt. Att hitta någon att prata med i det andra kontoret gör det mycket lättare att vara där inne också. Att träffa fler från andra delar av företaget. Småprata om allt möjligt. Tror jag ska jobba ihop med fotografassistenten (tror hon är assistent) imorgon igen, det ska bli jättekul. Har träffat på henne sådär någon gång, men det blir inte riktigt samma sak, man hinner inte prata lika mycket. Jag fick också en väldigt varm kram av smink-kvinnan idag, och hon sa att det inte ALLS är lika roligt att jobba när inte jag är där. 

Jobbade i alla fall lördagen, söndagen åt jag lunch med en designkollega på fiket med min nyfunna svenska vän. Det var också väldigt mysigt, så himla bra. Det var nog bra att komma ifrån kontoret och prata om något annat. Prata om jobbet också men på ett annat sätt, kollegor emellan vad som är bra eller mindre bra. Att faktiskt känna att vi var kollegor, inte att jag ”bara” är praktikant. Är nog också tack vare henne som det den här veckan blivit lite mer struktur på mitt arbete, vilket ju är hur bra som helst. Vi har planerat lunch på söndag igen! 

Jag har varit så social den här veckan förstår ni. Jag har också ätit middag med Birgitta i onsdags, vilket var supertrevligt. Vi var på ett ställe med singalesiska tapasrätter, smårätter, många med smak av kokos. Väldigt gott. Vi fick dock bara sitta en och en halv timma och någonstans där i mitten tjöt ett brandlarm, så vi funderade på om vi borde utrymma eller inte, men ja. När bartendern beter sig som att det händer ett par gånger om dagen så blir man ju lätt sittandes där man sitter. Brandlarmet slutade tjuta, vi fick doggybag till sista maten (det var en första för mig! Men så smidigt), betalade och sen blev det kaffe på ett annat ställe, där man kan sitta och se ut över Cheltenham centrum. Vet att jag la ut bilder därifrån senast jag var här, Cozy Club. Där satt vi och pratade om livet och hur det kan se ut tills vi tillslut tyckte att klockan nog började bli sent. Så glad att jag hittat henne. Bilen ändå va.

I torsdags träffade jag Sophie från min kurs och åt mat. Hon insåg att vi bodde nära varandra och frågade om vi inte skulle ses, jätteroligt! Med tanke på det där med att fråga om man inte ska ses och hellre riskera att det blir en pinsam kopp kaffe. Vilket det verkligen inte blev. Vi hade rätt mycket gemensamt och hon verkar också så mysig. Kul att prata med någon om kursen, vad hon tycker och hur hon ser på sitt illustrerande och målande. Vi hade verkligen mycket gemensamt där med, vad vi tycker är jobbigt och hur vi antagligen lägger alldeles för hög press på oss själva båda två. Vi sa att vi kanske ska ta oss en målar-dejt, vilket ju hade varit superkul! Åh vad roligt det hade varit! Vi var och åt på en pub som hon visste om som låg mitt emellan oss. Ett litet ställe med stenväggar och en bar i gediget trä. En tänd brasa och juldekorationer uppe. Verkligen mysigt och om jag får gissa hade de engelsk husmanskost. Bra mat och mycket bra service. The Inn at Fossebridge för er som skulle råka vara i närheten.

Hade tänkt vara ledig den här helgen. Sen kom butikschefen till mig igår och bad om hjälp. De är kort om folk. Så jag kunde bara inte säga nej. Så det blir jobb imorgon och sedan blir det lunch med Daisy på söndag då! Ser verkligen fram emot det. Då blir det i Cheltenham och vi ska ses hos henne först, så jag ska få se hennes hus hon håller på att renovera. Kul kul! Alltid kul med hus ju! Någonstans ska jag få in den här veckans läxa i kursen också…! Det blir nog bra.