Vaknade imorse av mitt vanliga larm, med känslan av att jag skulle vakna hemma. En liten sekunds panik över att jag inte var hemma utan på ett hotell med ett plan att passa. Att det gick över helt ska jag inte säga, men det är mer bara en liten nervositet och förväntan som dröjer sig kvar. Är nu igenom bagageinlämning (med en väska som jag visste var liiiite för tung (jag ska faktiskt vara borta i fyra månader, då maxar man), fick en skrikigt orange ”HEAVY”-lapp på den (vad innebär det?! Är det bara att den är tung eller kommer de och tar mig i England sen? Nej så kan det ju inte vara? Då borde hon ju portat mig där och då? Ja så måste det vara.)), och säkerhetskontroll (där jag slapp knöla upp min systemkamera som ligger i sin väska längst ner i handbagageväskan, under alla smågrejer man har med sig, mycket tacksam för det!). Sitter nu i gaten och väntar på boarding.
Dessa munskydd va. Och som antagligen framförallt vi svenskar inte är helt bekväma och vana vid. Några få har, ett helt gäng skiter i det (jag gjorde som antagligen de flesta svenskar, tog på mig det, tyckte att det var sjukt varmt och obekvämt, kollade läget, konstaterade att inte ens personalen hade några på sig och tog av det) och ytterligare ett gäng (förvånansvärt många) hade dem på sig men dragit ner dem under hakan. Där gör dem mycket nytta…
Börjar imorgon, sista praktikdagen är 22e december. Vi får väl se hur mycket COVID tillåter att jag kommer kunna åka hem eller att någon kan hälsa på mig. Kommer antagligen inte åka hem något med tanke på att jag inte vill fastna på den sidan om gränsen, nu vill jag bli färdig med den här praktiken så jag får min examen och kan bocka av den. 1,5 års väntan och ovisshet är sådär kul. Även om det inte ständigt stör mig så ligger det ju ändå där och är ofärdigt. Så nu jäklar ska det bli färdigt! Och ska jag vara helt ärlig så vore det också lite kul att vara kvar alla 16 veckor utan att åka hem, bara för att ha gjort det på något vis. Ha bott i England en längre period och provat det fullt ut.
Jag har också dragit mig lite för det. Trivts ganska bra med livet i min nya lägenhet och med mitt jobb som elektriker. Komma tillbaka till mina snickare efter att ha varit i modevärlden i två år var faktiskt ganska skönt. Inte samma sjukt höga press och stress och det där med att jobba fysiskt ihop med hantverkare passar mig nog bättre än att sitta på ett kontor, framför en dator, ihop med modebrudar. Det är väldigt roligt det också, att få gå i klackar istället för i stålhätta och om ett par dagar kanske jag säger något helt annat, men det var så det kändes när jag kom hem förra våren (efter att största frustrationen över att jag blev hemtvingad lagt sig). Hur som helst, när jag ändå fick det där smset av min handledare att ”We would love you to complete your internship”, kände jag hur jag log med hela ansiktet och verkligen blev jätteglad! Jag får komma tillbaka, och dom till och med VILL att jag ska komma tillbaka. När det sen tillslut blev klart att det bara var att åka över så fort jag var fullvaccinerad var det bara tre veckor kvar till dess, och vad är det att hålla på? Så då var det bara att läsa på regler om COVID, hitta någonstans att bo, beställa flyg- och bussbiljetter och köra en farewell-tour. Bli bortskämd av Mamma med mat och fika, picknick med Jenny i solnedgången i Gertrudsvik, 30årspresent-spahelg med Linn och Emma, sista catch-up promenader, jobba ikapp, ställa min kära Amarok och lämna iväg växter på foder.
Nu är det på med munskydd och boarding! Nästa gång ni hör ifrån mig sitter jag i England och skriver!
