Sitter på ett fik. Alltså det här med att gå och äta eller fika ensam. Är så ovant. Lite obekvämt. Ganska mycket obekvämt. Ju mer man gör det desto bättre känns det antar jag. Har, utan att på något sätt med mening, kastat i mig en Caesarsallad på ish 6 minuter. Vilket kanske egentligen inte är så konstigt med tanke på att det ungefär är den tiden jag brukar äta på, men ändå. Försöker verkligen låååångsamt dricka kaffet med tanke på att jag verkligen ska sitta här och känna in obekvämligheten. Göra den bekväm. Sitter och skriver på min telefon, vilket inte heller känns helt idealt. Tanken var att skaffa mig en bok att skriva i. Sitta här, ta en lunch, en kopp kaffe och i sann ”kreatör i England”-anda skriva och teckna lite i min bok. Vet ni vad som hände? Jag tänkte att jag skulle åkt till Cheltenham igår, vilket här är ”stan”, men jag orkade inte. Satt med min dator och bloggen, städade rummet lite. Trädde inte ut näsan utanför dörren. Gömde mig i mitt rum. Kände inte alls för att gå utanför comfortzonen, eller ja, för att vara ärlig kändes det nog utanför zonen bara att inte vara hemma helt enkelt. Kollade upp så att affärerna har öppet söndagar också, det hade de, perfekt tänkte jag, då blir det imorgon! Kollade busstabellen igår kväll. Inte en buss går idag. Överhuvudtaget. Alls. Kollade en extra gång i Apples kartapp och valde kollektivtrafik. ”Buss avgår 13/9 kl. 06.35”. 2,5 mil är för långt att gå.
Det närmsta jag kommer här är en souvenirshop, och det är jag inte så sugen på. Är jag i England där det finns MÄNGDER med fina skriv/sketchböcker, då ska det bli en alldeles fantastisk en. Så det så. Så då sitter jag här som en förtappad, mobilförstörd, 90talist på ett mysigt fik och skriver på min telefon. Japp. Det får väl vara så då.
Well well. Jag har hittills haft en väldigt bra dag i alla fall! Eller ja. Förutom obekvämligheten jag utsätter mig för här och obekvämligheten med att vara inneboende. Jag gick en bra promenad i morse och åh vad det var bra. Borde ju tagit den redan igår, och det visste jag ju egentligen, men det blev inte så. Det var i alla fall betydligt mer energipåfyllande att gå en promenad genom kohagar, bredvid en bäck, över en kulle, förbi en sjö än att sitta instängd på ett rum hela dagen. Sitta där på en bänk och lyssna på ett porlande vatten var betydligt bättre och mindre obekvämt än att sitta på mitt rum, lyssna på avlägset TV-ljud och fundera över om de tror att jag är fruktansvärt osocial.
Mötte ett gäng hundägare som var ute på promenad. Nästan alla hälsade, vilket kändes helt naturligt där ute. En äldre man ifrågasatte att jag inte hade någon hund med mig, ”är du ute och går? Utan hund?! Varför?”. Förstår ifrågasättandet efter min promenad, alla hade åtminstone en hund med sig, förutom en tjej som kom på häst. Hur som berättade jag att jag nyligen kommit hit från Sverige och letade trevliga promenadvägar, och han gav mig så mycket tips förstår ni! Tydligen finns det hur mycket som helst häromkring, han kan gå en ny runda varje dag! Hans hund får bestämma om de går höger eller vänster. En dalmatin hade han som gick lös, tittade inte ens åt mig. Sa att jag kunde köpa mig en karta över alla stigar på turistinformationen, så det får nog bli en sådan.
En mycket trevlig detalj här ute som jag inte hade kunnat ha i Cheltenham. Och lite anledningen till att jag letade mig ut hit, för att ha nära till naturen ju. Den engelska landsbygden. Även om jag också kan känna att det givetvis finns fördelar med att bo i Cheltenham. Ha nära till allt. Bussar och tåg som går varje dag om man skulle vilja… Lauren, min handledare, är också lite rädd för att jag kommer bli ensam här ute. Att jag skulle ha större chans att få en vän inne i Cheltenham, och det har hon antagligen väldigt rätt i, men vi får väl se. Just nu har jag nog med att lära känna kontoret och mina hyresvärdar!
Så hur är hyresvärdarna då? Jag vet inte. 50+, närmre 60 skulle jag säga, en man och en kvinna. Tror de är ett par, men är också lite halvoklart. Trevliga, som sagt, hon fixade lakan och handdukar åt mig, körde mig till affären första dagen jag kom, undrade om jag behövde något när de åkte och handlade igår, får använda en del av deras grejer som antagligen inte hade ingått annars. Men också lite märkliga. Hon har bland annat hysteriskt skrattat åt min accent, förstår att jag låter roligt, men hallå? Driver med mig för att jag tränar och går promenader (det finns det ju visserligen folk hemma som gör också). Men nej ni vet, något stämmer liksom inte riktigt i personkemin? Men det kan ju också (säkert) vara att vi inte lärt känna varandra än. Att det är sjukt obekvämt att bo inneboende hos någon när man inte ALLS är van vid det. Ni vet, den svenska personliga zonen och allt det där. Att det är jobbigt att vara i någon annans kök därför att man inte vet när man är i vägen eller om de kommer tycka att jag använder det på helt fel sätt. Vet inte varför det ska behöva vara så jobbigt, men det är väl kanske att jag känner att jag inkräktar i någon annans zon. Jag hade inte velat ha en främmande människa i mitt kök liksom.
Köket är litet men funktionellt, ingen diskmaskin, men det kan jag överleva. Lite för skitigt i hörnen för min smak, men ändå avtorkade bänkar och relativt rent. Badrummet är ändå välstädat, vilket känns som ett väldigt bra plus. Badkar, inte min grej, men bra tryck på vattnet – plus. Doftgrejer precis överallt? Vad ska det vara om? Är det en engelsk grej eller är det de här som har dille på det? I mitt rum hade jag tre olika typer, med olika stickig, stark lukt. Två typ wunderbaums, en grej som puffade små doftpuffar och en grej som satt i ett vägguttag? Hoppas på att det inte är för att de försöker dölja att de typ rökt inne eller något. Annars är rummet (nej vet ni nu skiter jag i fiket, nog med obekvämlighet, känns inte riktigt lika illa längre så syftet uppfyllt för dagen!) bra, rätt stort skulle jag säga, får plats en säng som nog är 140cm bred, nattduksbord, en liten soffa, ändå stor garderob plus byrå, en liten kyl och ett litet litet skrivbord. Och det ligger en stor matta som jag får plats att träna på, bra ändå. Huset är typ som ett radhus, ni vet sådana där höga smala som sitter ihop i England? Så mitt rum är ensamt på tredje våning, vilket också är lite skönt. Har ett fönster med inte alls tråkig utsikt, var betydligt sämre sist med en grå husvägg två meter från fönstret… Är nog också ett rätt nybyggt bostadsområde, Lauren trodde att det kanske var runt tre år gammalt, och det syns att husen är rätt nya. Verkar vara ett finare familjeområde.
Första fyra dagarna på Holland Cooper då, det var väldigt roligt att komma tillbaka. Det känns som att det är evigheter sen jag var där sist, men när jag klev av bussen och gick mot entrén så var det inte alls så längesen. Inte heller lika nervös som jag var sist, vilket nog inte är så konstigt eftersom jag ändå hade lite koll på vilka jag skulle träffa och vart jag skulle, men ändå lite nervös ju. Öppnade dörren till designkontoret och de sitter i princip likadant, det hänger kläder ungefär lika stökigt som när jag var där sist (överallt och helt fantastiskt att titta på), det luktar likadant och tiden sedan jag var där senast krymper ytterligare lite till. Joey kommer fram först och armbågshälsar, Lauren kommer fram och kramar om mig och jag hälsar på de två nya ansiktena som är där. Jag blir placerad vid skrivbordet där jag satt senast, vilket fick det att kännas ännu mer ”som vanligt” och Joey hjälper mig igång med datorn. Natasha har slutat och Joey sitter där hon satt senast, alltså bredvid mig och det verkar som att det ändå är han som kommer att handleda mig mestadels, på samma sätt som Natasha gjorde sist. Vilket jag tror kommer bli kalasbra, det är väldigt lätt att fråga honom saker utan att bli dumförklarad och han förklarar på ett väldigt bra sätt. Ofta visar han också praktiskt på/med plagg vad han menar eller vad det är för skillnad på material eller sådär, det gjorde han sist också, mycket bra sätt att lära sig på. En av mönsterkonstruktörerna har slutat och istället har de anställt tre nya tjejer som jag fattat det, den ena tjejen var på semester i veckan, men jag tror hon tillhörde dem också, de två jag träffade i veckan verkar i alla fall jättetrevliga. Hur bra som helst, supermysiga och inte alls så som man skulle kunna ha fördomar om att ”modetjejer” är (på tal om att jag inte skulle trivas på kontor med modebrudar… De här är inga sådana). Den ena tjejen skjutsar mig till och från jobbet! Hon passerar ändå här, hur bra är inte det?! Lite ledsen att hon har semester veckan som kommer dock, gör mig lite nervös att ta bussen, men det kommer väl det med.
Lauren frågar mig hur det är, var jag bor, hur det varit sedan sist och om resan gått bra. Hon berättar att de flyttat om kontoret ett par gånger sedan jag var där sist och att de bara häromveckan flyttat tillbaka ner där de sitter nu, vilket i sig är lite komiskt eftersom jag ser det som att det inte hänt speciellt mycket sen sist, medan de ser det som att det hänt massor. Och det har det. De har inte bara flyttat runt, utan också utökat kollektionerna ordentligt och designar dessutom fler produktkategorier, på en designer kort. Så de har att göra kan man säga. Jade kommer in en stund senare och hälsar väldigt glatt, tycker att det är kul att se mig igen och undrar hur det är. Fortfarande lite starstruck och viss tunghäfta när hon sveper in i rummet, men inte riktigt lika nervös för det heller den här gången som sist. George (snickaren med skotska föräldrar, om ni minns sen sist) kommer in och Lauren undrar om han minns mig, att jag var tillbaka, varpå han tittar på mig, kisar lite, och sen kommer poletten. Funderade ett tag på om jag skulle behöva dra referensen till att jag är elektriker… Jag träffar på flera av de anställda som jag känner igen sedan senast, bland annat Shelle och Steve, de känner igen mig, undrar hur det varit sen sist och tycker att det är kul att ses igen. De har också byggt upp en boutique bredvid kontoret som är helt fantastisk som ska öppna i slutet av september och restaurangen som ligger nedanför kontorsbyggnaden har utökats med bland annat en kaffe-vagn som också har smoothies och toasts.
I onsdags kommer en av mönsterkonstruktörerna från sist in, han brukade bara vara inne ett par dagar någon gång ibland sist också, det var han som började använda mig lite som provmodell eftersom jag passar en 8 ganska bra, jättekul att se honom igen! Gjorde också en catch-up och var lite modell åt honom den här gången också eftersom modellen som skulle varit där var på semester. Gör mig ingenting, jag provar gärna fantastiska, långa, välsydda kappor sydda i England. Inga problem alls med det faktiskt. Mel, ytterligare en mönsterkonstruktör, kommer på torsdagen och behöver ingen närmare presentation av någon annan, hon kommer fram direkt till mig och undrar hur det är. Hade sett mig på Jade’s Instagram dagen innan och konstaterat att jag var tillbaka. För visst vet ni, jag har synts på Jade’s Instagram. Steamandes en cape. Japp. Vet inte om jag är helt bekväm i den, men lite roligt också.
Väldigt kul att vara tillbaka och träffa dem igen, och det är kul att känna att de tycker att det är kul att jag är tillbaka. Fick ett sms av Lauren redan på tisdagskvällen där hon skrev att det var kul att se mig igen och i fredags fick jag jättefin feedback att hon tycker att det är så kul att jag är här igen och sett fram emot att jag ska komma tillbaka, vilket ju gör det ännu roligare. Vi konstaterade också att det känns som att jag var där längre än bara tre veckor senast. Hon är verkligen hur bra som helst. Samtidigt har jag varit helt slut. Sitta framför en dator hela dagarna istället för att jobba fysiskt är ju en jäkla omställning, försöka komma igång med engelskan, lära känna dem igen (även om jag inte behöver börja om från början), veta var jag kan få tag på lunch om jag inte har med mig, lära känna mina hyresvärdar och kunna slappna av här, hitta rätt buss, gå och handla, laga mat, vara trevlig och ta mitt ”dag 2”-COVID-test som England vill ha för att jag ska få vara här. Ja nä men alltså ni vet.
Det är i alla fall skönt att det är måndag imorgon igen, trivs väldigt bra på kontoret och det ska bli väldigt kul att komma in lite bättre i det igen.
P.S. Jag har också fått en egen mejlsignatur! En formell skitsnygg Holland Cooper-signatur, inte ett dugg mallig över den. Och i veckans ”HC News” fick jag ett officiellt ”Welcome to the team”! D.S.
Tog en kvällspromenad, och visst kan man förstå att det är ett populärt ställe att åka till på soliga helger? Ligger små butiker, caféer och restauranger längs med kanalen och det är dessutom välvda stenbroar över den.
På väg till bussen en morgon. Den speciella gula stenen de bygger med här kallas Cotswold stone.