Den här helgen (lördagen då givetvis) tog jag mig till Cheltenham. Sitter dock inte på något fik idag utan på en väldigt pubig restaurang, ”The Tavern”. Lunch, ordentlig lunch, var ett måste, och antagligen för att det kändes något enklare, jag har ju faktiskt varit här förut. Då den där kvällen när vi tackade av en tjej sist jag var här. Känns lite tryggt. Det är också en av restaurangerna som Jade och hennes man driver, vilket också känns bra. Jag vet att maten och servicen är bra, de ser till att hålla en bra standard. Fortfarande obekvämt att vara själv och att vara lite nervös för att inte förstå, men det är ju egentligen inget att vara nervös över. Alla har hittills bemött mig jättetrevligt, jag vet ju att jag förstår, gör jag inte det frågar jag igen och det är ingen som hängt mig för det. Jag kan läsa menyn, jag kan fråga om jag inte förstår. Det går att fråga servitören om vilken öl som är bäst, jag måste inte låtsas som att jag vet det. Måste man förresten inte göra hemma heller, är ganska trevligt att fråga dem om råd har jag kommit på. Och att jag kommer själv kanske dessutom gör det mer legitimt att få fråga och diskutera?
Känns faktiskt lite bättre att sitta här och skriva i min nya bok, som jag nu köpt, med ett fint brittiskt omslag. En mörkblå botten med ljusare blå och rosa blommor, gröna blad, en kolibri och blänkande gulddetaljer. Ett rosa band att stänga den med och kanten på sidorna blänker också i guld. Jag sitter inte här ensam och övergiven, jag sitter här med viktiga business som inte hade gått att genomföra med sällskap. Att dessutom ingen förstår vad jag skriver gör det ju bara ännu mer viktigt. De har ju ingen aning om att jag bara sitter här och skriver för mitt eget nöjes skull. Eller för att jag analyserar dem. Det är fortfarande obekvämt, men inte lika. Här sitter jag dessutom lite inne i ett hörn, mycket prat runtomkring, känns som att jag försvinner lite bra här. Stället är ganska mörkt inrett, en mörk blågrå färg på väggarna och trägolv. Träbord i lite ruff stil, operfekta plankor som ska ha känslan av att de bara är ihopslagna lite snabbt, men fortfarande med snygg finish. Stolar med bruna lädersitsar på svart stålram. Bakom mig har jag en trappa med inbyggd bokhylla, till vänster löper en långsida med tegel. Armaturer som påminner om utomhusarmaturer. Baren är en halvtrappa ner till höger, lite snett framför mig. Bred bardisk, snygg medelålders pub-bartender, en lyxig kaffemaskin och fina whiskey-, rom- och ginflaskor uppradade på hyllorna bakom honom.
Precis bredvid, till höger om mig sitter fyra tjejer som firar en födelsedag. Vi är nog ungefär jämngamla. De dricker bubbel, skrattar och pratar barn. En familj på sju stycken i tre generationer. De två minsta pojkarna sitter i farfars knä, farmor och mamma försöker febrilt få den bästa bilden på dem. Två yngre tjejer som helt klart hittat modeinspo från 90talet. En ribbad tubtopp, randig i regnbågens alla färger. Förvånad över att hon inte har ett sådant där svart plasthalsband som sitter tajt om halsen med lite mönster i ni vet? Sådana där som vi köpte på Gamleby marknad när vi var tio. Hela stället känns familjärt, även de som kommer hit och äter bidrar till den känslan.
En amerikansk burgare med ost och bacon, en ljus lager och nu en fluffig latte. Bästa jag ätit på länge.
Har hunnit riva av mina ärenden, så nu sitter jag bara här och äter och skriver tills bussen går. Har gått ett varv och letat upp det mesta av det jag saknar, akrylfärger och -penslar, en (förhoppningsvis) bra bok, en bok att skiva i och en att rita i. En matlåda, ett paraply, saknar dock fortfarande choklad! Satte mig här och sjönk ihop lite av att få sitta ner. Jag är nog egentligen ganska trött. Veckorna är roliga, men de tar nog ganska mycket mentalt. Mycket nytt, betydligt mer tid framför en skärm än vad jag är van vid, försöka förstå och göra sig förstådd. Absolut – jag kan engelska, men när de pratar med varandra är det ibland svårt att hänga med (ibland när de pratar med mig med kan jag säga). De liksom klipper av orden ibland, så jag antar att jag behöver lära mig deras accent. Det går bättre och bättre, och jag ser fram emot när jag hänger med, ska bli SÅ kul faktiskt. Räknar kallt med att engelskan ska bli bättre och flyta på ett helt annat sätt. Men det blir svårt att lägga sig i och komma med kommentarer när man inte riiiiiktigt hänger med. Var på sommarfest med jobbet igår kväll, kan väl ha lagt lite energi på att vara nervös för den med. Skönt att ha den överstökad. Det var trevligt, och absolut kul att träffa de andra från de andra delarna av företaget, men det blir samma där. Mingla med folk på engelska när man inte riktigt hänger med på allt slutar gärna i att, i alla fall jag, mest lyssnar. Och jag kände mig lite efterhängsen på de få som jag faktiskt känner litegrann. Lite tråkigt att inte Lauren var med, det mesta blir lättare när hon är med. Mindre konstigt. Men det var kul också, flera som var nyfikna på mig, ett par stycken som kände igen mig från senast och hade faktiskt en ganska god pratstund med en av tjejerna i garment tech-gänget. Också en reunion med en fantastisk tjej, Becky, tjejen som jag absolut inte fick glömma namnet på som jag mötte i lunchrummet en av mina första dagar sist (jag minns detta väldigt väl, men jag läste också mitt eget inlägg om det häromdagen och fick en påminnelse om vad det är hon heter, men det behöver ju inte hon veta!). Det var så mysigt! Hon kom också ihåg vårt möte i lunchrummet och tyckte att det skulle bli så roligt när hon hade fått höra att jag skulle komma tillbaka. Vänder sig till en kollega och säger ”this is Anna, we go waaaaay back, it’s me and you again now girl”. Japp, det var ett möte i lunchrummet för ett och ett halvt år sen, men absolut, jag köper den!
Vi har bytt kontor i veckan, sitter nu en våning upp, i ett ljust och öppet kontor ihop med några andra och med skrivborden längre isär. Trevligt med ljuset och luften, tråkigt att det är mer opersonligt och att vi inte längre sitter i designstudion med alla kläder runt oss. Helt klart mindre kreativt. Men de behövde utrymmet för möten när de ska gå igenom kommande kollektioner, vilket ju är logiskt. Vi börjar bli för många för att sitta där samtidigt som de har mötena. Kommer två nya designers i slutet på månaden. Teamet och företaget växer.
Bild på kontoret utifrån, vi sitter närmast och på hela övervåningen, på nedre plan i delen som sticker ut kommer boutiquen att öppna och längre ned, bakom är restaurangen och man kan skymta den där kaffevagnen där också.
Jag har fortsatt uppdatera vissa filer åt dem (började förra veckan), vilket också är ett bra sätt för mig att få lite koll på senaste kollektionen (AW22). Enkelt arbete som jag inte heller behövde ha någon vidare värst prestationsångest för! Skönt. Gjort en del research och fått börja designa en kollektion! Det är mer läskigt, och jättekul. Är ändå inte så ringrostig i ritprogrammet och det kommer tillbaka mer och mer. Känns som vissa saker tar evigheter att göra, men jag kommer väl in i det och lär mig vartefter hur mycket tid jag kan/får lägga på saker. Vill gärna få det perfekt, men vissa saker behöver inte vara det. Bättre att lägga den tiden på annat. Det är väl det jag delvis är där för, få lära mig hur mycket tid jag får lägga på saker i praktiken. Joey fortsätter att handleda mig väldigt bra och jag har pratat mer med garment tech-tjejerna.
Jag har pratat lite mer med mina hyresvärdar i veckan också, med betoning på lite, men det känns bättre, lite lättare. Vi går rätt mycket om varandra, vilket faktiskt är ganska skönt. (Sitter och skriver över till datorn tillbaka i Bourton nu och saknar chokladen! Varför prioriterades inte den?!)
Så hur har bussåkandet gått i veckan? Jorå, ganska bra. Värsta orosmomentet minskades drastiskt redan andra dagen. Det är såhär va, kontoret ligger strax utanför stan, bredvid en väg där det är ish 70 km/h. Men det är väl som hemma, vissa kör fortare än så. Det är med andra ord en rätt bra trafikerad väg med ganska hög hastighet på. Busschauffören på morgonen släpper av mig väldigt vänligt precis där jobbet är, jag behöver i princip bara klara av att gå över vägen (vilket ibland är knöligare än man kan tro med all trafik). Jag frågade givetvis honom också var jag ska vänta på bussen när jag ska hem, han pekar på infarten till kontoret och säger att det är bara att jag står där. Vinka lite så ser de att du står där, inga problem. Finns ingen busskylt där, men det gör det inte heller på den markerade platsen på kartan där det står att det ska finnas en hållplats något längre fram, så jag tänker att det är typ lika illa vilket, och det är antagligen ingen mer än jag som ska med den där bussen just här i alla fall, så om jag står här eller där har väl ingen större betydelse. Det är väl något brittiskt, ”vi plockar upp dig om du vinkar”-mentalitet som jag bara inte är van vid. Jag var ändå lite nervös, känns sjukt osvensk att stå på ett random ställe och anta att en buss ska plocka upp en om man vinkar lite. Efter en kurva. I 70km/h. Strax innan det är dags att gå ut till bussen kommer detta på tal på kontoret, och jag säger att jag faktiskt är lite nervös, för det känns väldigt osvenskt. Varpå tjejerna och Joey blir rätt förvånade och undrar vad jag sa nu? Det är tydligen fantastiskt obrittiskt också. De hade tyckt att det känts högst märkligt och väldigt obekvämt, den ena tjejen blir mer nervös för min skull än vad jag är. Lauren kommer in. Lauren blir insatt i situationen. Lauren tycker att det där känns väldigt osäkert och inte alls okej. Där och då var det lite sent att börja rodda med annan lösning, men jag fick lova dyrt och heligt att minsann höra av mig när jag satt på bussen så de visste att jag kom hem. Nästkommande dagar fick jag skjuts in till närmsta hållplats i stan (ungefär en kilometer från kontoret, så kan ju faktiskt gå också om det skulle vara så att det behövs), och fick tryggt stå vid en ”riktig” busshållplats. Kändes betydligt bättre och helt plötsligt kändes inte det där bussåkandet alls lika nervöst. Förstår ni vilka fantastiska människor jag har runt mig?
Två små roliga notiser från bussåkandet; chaffisen på morgonen har en liten plast-tant iklädd rosa klänning som vickar och vinkar i framrutan, kul ändå! Notis två, härommorgonen när vi åkte igenom Andoversford, som vi åker igenom på vägen, hade det parkerat en bil på var sida om gatan så det var för trångt. Det avhjälptes med att han gick ut och vek in backspeglarna på bilarna, sen var det bara att köra förbi. Då är det ändå fortfarande rätt trångt?
Har också lärt mig ett brittiskt uttryck! ”You have to break some eggs to make an omelette”, alltså, ibland måste man göra saker värre först för att de ska bli bättre sen. Rätt bra uttryck ändå! Den här gången var det i sammanhanget att vi var tvungna att stöka ner oredan mer, innan vi kunde organisera upp och få bättre ordning.
Måste också dela med mig av en grej idag, var inne i ett par butiker som hade många fina anteckningsböcker, pennor, kort av alla de slag. Jag kan gå nästan hur länge som helst i sådana butiker, en riktigt bra bokhandel är bland det bästa jag vet. Går in i en ganska liten butik, men för innehållet den har är den stor kan jag säga, hyllmeter på hyllmeter med bara kort. Födelsedagskort, grattis till barnet-kort, hoppas du trivs i nya hemmet-kort, tänker på dig-kort, alla typer av kort ni kan tänka er. Och britterna gör det bra. Fantastiskt bra, de är SÅ fina. I alla storlekar, små och stora. De hade julkort ståendes på ett bord, nog för att det känns tidigt, men jag var så nära på att köpa ett gäng, så fint ritade, vinkande tomtar i snö, skridskoåkare i en stad där det snöar, en hel liten snövit-skog med djur i olika nivåer och så på alla dessa motiv, en släng glitter. Givetvis dubbla kort i lite större storlek med lyxiga kuvert till. Nej men alltså så himla fina. Tänkte fint att jag kanske kan få gå förbi där något närmre jul… Bland alla dessa fantastiska kort fanns det också ett betydligt enklare, ett väldigt simpelt kort som jag tyckte satte huvudet på spiken när det gäller det där med att leta kort. Jag kan fastna och få beslutsångest. Det här var roligt och också ett så klockrent exempel på brilliant design. Det finns så många fina kort, så många. Fick ögonen på det här antagligen för att det inte hade samma färger som de flesta andra, det var vitt. Hur många kort är bara vita med en enkel text på, skriven med, egentligen en rätt kass, handstil? Den grafiska designen gör vad den ska, jag fick ögonen på det och köpte det. Designen är sjukt enkel och den som kom på konceptet skulle jag vilja hävda har lyckats. Köpte det också för att påminna mig själv om att det inte behöver vara mer komplicerat än vad man gör det, enkelt kan ibland till och med vara bättre än för komplicerat. Mottagaren måste förstå vad det är man vill säga, annars är det för krångligt. Jag undrar vad denne någon som kom på detta har fått utstå för kommentarer? Vad sa familj och vänner, eller kollegorna, när denne någon sa ”jo men, jag ska börja designa kort. Har en liten idé här, vad tror du om” (börjar vika ett vitt kopieringspapper och leta fram en penna), ”tänk dig såhär. Vitt papper, med en text på” (rafsar ner ”Tack för att jag fick komma, här får du ett kort!”) ”typ såhär?!” (Glatt leende och sjukt stort självförtroende). Alltså hur blev inte den här idén nerskjuten? Det är fantastiskt. Brilliant. Ska spara det i min designlåda och ta fram när jag behöver påminna mig om att det borde finnas en möjlighet för mig i designvärlden också. Det måste det.
