Vaknar tidigt, av mig själv givetvis (och inte alls av ett skränigt, uppiggande larm för att jag tycker att bästa tiden att springa är tidigt på morgonen så man får det överstökat och slipper träffa på så många andra). Solen har lagom börjat synas över trädtopparna (eller, det är fortfarande bäcksvart ute för att tanken bara for förbi huvudet att det kanske fortfarande är mörkt vid sex? Men att jag inte kollade upp det. Kan informera om att solen går upp klockan 06.48 här just idag). Det är lite fågelkvitter på håll (det var det faktiskt), det kommer några få regnstänk, men de upphör lagom tills jag går utanför dörren. Börjar med promenad genom bostadsområdet för att ta mig till promenadstråket som jag hittat längs med ängarna. Böljande kullar, ett par vänliga mjölkkor som tittar lite på mig, en romantisk trägrind att öppna. Det ligger ett fluffigt dis i svackorna som solens strålar nu börjar leta sig igenom. Det är alldeles lugnt och stilla, det enda jag hör är mina egna löpsteg.
Nej. Nej det var verkligen inte så det var. Det är så jag kanske hade önskat att det kunde varit. Regnet hängde fortfarande i luften när jag gick ut, men det hade slutat så tanken var, hur illa kan det bli? Jag ska ju inte vara ute så länge. Kossor som stirrade ut mig, absolut, men de verkade faktiskt ganska trevliga, inte alls nervösa över att jag kom där och inkräktade (man får ju prata lite snällt med dem), romantiska trägrindar, jaja, hur många som helst, vissa svårare än andra att smidigt försöka öppna mitt i löpturen. Lugnt och stilla dis? Nja. Sol? HAHA! Nej. Hade väl tagit ungefär tre steg när det började med några försiktiga regndroppar. De försiktiga regndropparna ökade på kan vi säga. Var ungefär jätteblöt rätt så snart. För envis för att ge upp när jag väl har tagit mig ut, fortfarande tanken, hur illa kan det bli? Jag kan ju bara bli blöt. Har en app som räknar ner kilometrarna åt mig, bra på fler sätt, kul att veta hur långt man kommit och fint att veta när man sprungit den där sträckan man tänkt sig. Har också massa bra intervallpass, vilket är kul som omväxling, Försvarsmaktens träningsapp, FMTK, för er som är intresserade! Tyckte nog den hade varit tyst rätt länge. Nog för att jag VERKLIGEN har slarvat med löpningen i sommar, men jag tyckte nog att den första kilometern började kännas lång, tar en titt. Jorå, den har pausat sig själv. Ve och fasa, jag har sprungit för långt! Ologgat. I farten, i regnet som pissar ner, där jag i princip mest bara ser var jag ska sätta fötterna, lyckas jag ändå trycka igång den igen och sen blir det en återkommande fundering. För jag hör den inte. Ljudet är lite för lågt, höjer, hjälper inte jättemycket, det enda som hörs är det smattrande regnet och mina plaskande löpsteg. Men det klarar sig, brukar verkligen inte vara ett problem, men absolut, i värsta regnet jag varit ute i sedan vi blev upptvingade på Garpe på högstadiet med mottot ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”, tycker min nya telefon att ”åh ta gärna upp mig någon gång ibland ur fickan, för jag tänker inte samarbeta med dig idag!”.
Det lättar inte. Det på riktigt regnar (är det detta som är det regniga England?!). Finns inte många tallar att springa under på det här stället kan jag säga! Åh vad vackert det är med öppet, böljande landskap. Lerig kostig. Ojämn åker. Inte jättebra för mina knän kanske. Men jag hävdar fortfarande att det är bättre än asfalt. Första biten går faktiskt ganska bra, sista börjar det bli lite kämpigt, jag är jätteblöt. Dyngsur. T-shirten ligger slickad mot kroppen och det blir liksom ett sådant där ”schlooopp”-ljud när jag drar den från kroppen för att slippa ha den som ett andra skinn. Men jag ska runt och jävlar vad skönt det ska bli att komma in, ta en dusch och titta på en film i regnet. Killen i appen kungör att jag sprungit mina fem kilometer och ”bra jobbat!”. Konstaterar att jag nog sprungit åtminstone en halv kilometer ”för långt”, vilket faktiskt känns rätt bra måste jag säga! Nog för att landskapet är betydligt plattare här än hemma och att det blev några springa-på-stället-för-att-öppna-grindar-pauser, men det känns bra ändå! Bland det längsta jag sprungit och dessutom i regn. Massivt regn. Då är ju liksom inte sex kilometer så långt bort?! (Jag är faktiskt bortskämd med att ha världens bästa peppande löpcoach i bakhuvudet, hon som peppade mig genom hela skolgången för att ta mig runt de där vedervärdiga springpassen, och som fortfarande är den jag vänder mig till för löptips och -pepp. En av de där jag saknar mest nu när jag är ända här borta).
Jag har en bit tillbaka hem, tur att ingen annan idiot är ute i det här vädret så de slipper se mig. Hör en av grindarna framför mig gnissla. Är det SANT? Är det någon ute? Nu? I det här? Jag kommer i träningstajts, T-shirt och löparskor, genomblöt, mannen med de två hundarna kommer i gummistövlar, ordentliga långbyxor och en varm, lång jacka med luva. En aningens bättre outfit i pågående väder. Kanske inte för att springa i, men ändå. Jag kommer ju gåendes just då. Men vi ler lite komiskt till varandra och jag får ett ”well done!”. Ändå fint.
Kommer in som en dränkt katt, tar en fantastiskt skön dusch, skriver lite här och vet ni? Nu lyser solen! Fint va? Så vi får väl se om det blir någon film eller om det blir en kaffe bredvid kanalen istället. Mysig söndag på er!
