Värsta bita-ihop-så-käken-stelnar-paniken börjar lägga sig och det börjar snarare bli ett övertrött fnitter. Från huvudvärk till ett lättande, lite nervöst, försiktigt skratt. Åt mig själv. Törs jag släppa på garden nu? Är allt löst? Kan jag slappna av nu? Jag har just köpt mig en bil i England? Var det genomtänkt verkligen? Jadå. Klart det var. Faktiskt väldigt vänt-och-vridet-genomtänkt, ältat och räknat. Och räknat igen. Det är logiskt, det har grunder, det är okej. Bästa sättet att ta mig runt (smidigt) och ett mer ekonomiskt alternativ till att hyra en bil, var att köpa en. Så då köpte jag en. När jag nu är här måste jag väl också utnyttja platsen jag är på och se så mycket som möjligt? Utan att nödvändigtvis behöva lägga timmar på att vänta på tåg? Dessutom går det inte att se allt från ett tåg eller en buss. Därav jämförelsen med hyrbil. Jaja, det finns grunder. Paniken infann sig ändå. Jag hade kanske vänt och vridit på det mesta. Hade kanske inte i DETALJ kollat upp det där med försäkring. Men vet ni. Jag har lärt mig att saker löser sig. Ibland är det onödigt att hålla på att oroa sig och lägga massa tid på saker när man inte har tillräckliga fakta än. Som typ vilken bil man tänkt sig. Hade jag inte hittat en försäkring, hade jag väl fått sälja bilen igen. Problem löst. Men det hade kanske inte gjort något om jag bara kikat lite, lite grann. När min Pappa eller min vän sa ”är det här verkligen genomtänkt? Har du kollat upp allt med skatt och försäkring? Du vet att det kostar också? Hur funkar det när du inte är medborgare?”. Klart jag vet att det kostar, det kostar ju hemma också. Kan säga att försäkringen fick vara bra dyr för att det skulle bli ett bättre alternativ att hyra. Det där med medborgare då? Tjaaa, alltså. Jag fick ändå ett litet intryck av att det inte skulle bli något problem. Fick till mig att bilen snarare registreras på en adress än på person, så sålänge jag har en adress borde det inte vara några problem. Och det var inga problem! Att köpa bil. Det gick väldigt smidigt. Såhär var det:
Lauren skickade vidare en länk på en bil hon fått upp på Facebook, en liten röd Polo, knappt 10 000 mil, -04. Volkswagen känns som ett bra märke, har ju hyfsat bra andrahandsvärde hemma i alla fall. Och jag menar. Amarok?! Hallå? (Den saknar jag för övrigt, min BIL!) Var också fantastiskt nöjd med Transportern jag hade ett tag. Kvalitetsbil helt enkelt. Ringer killen med bilen, efter lite this and that kommer vi fram till att han ska komma till jobbet med bilen, fantastiskt smidigt ju! Tydligen känner han också Jade och hennes man, så han vet precis var kontoret ligger. Inte jättemånga som har koll på det faktiskt. Det här var torsdag. Fredag kommer han med bilen, sådär runt 13.30. Har en annan man med sig också, så han själv kör en vräkig svart Land Rover, och den andre kör Polon. Genomtänkt.
Pratade lite med dem och fick sen provköra. Och herregud vilken känsla! Sitta i en bil igen efter FEM veckor. Nej men faktiskt smått underbart. Nog för att jag körde på ”fel” sida av vägen och hade hela bilen på fel sida om mig, men ändå! En bil. Att ta sig varsomhelst, närsomhelst med. Svängde av stora vägen, gjorde en koll av bilen (allt enligt Pappas instruktioner), (öppnade dock aldrig bakluckan?! Så konstigt. Jag var väl kanske eventuellt lite nervös och ville bara HA bilen) och körde sedan tillbaka. Köpte bilen, han som sålde den (som ändå var bilförsäljare) skrev papperna färdigt, hjälpte mig att betala skatten på bilen och jag lovade dyrt och heligt att göra en banköverföring så snart han skickat sina bankdetaljer. De åkte och vips stod jag med bil! Kul ju! I tio minuter. Sedan började försäkringsletandet. Och det var inte helt lätt. Dyrt så förbannat kan jag säga, eftersom jag inte tjänat några poäng i deras ”om du har kört bil såhär många år utan att krocka”-system. Men det större problemet visade sig sen vara att jag inte är UK resident. Alltså, pengar är ju en sak, att bli nekad helt och hållet är ju lite svårare att göra något åt. Som jag sa, försäkringen fick vara bra jäkla dyr för att det skulle bli bättre att hyra. Hur som helst. Kollade runt, läste, började ringa runt. Försäkringar kan ju vara knöliga på svenska, nästan lite stolt över mig själv nu när jag tänker efter att jag ändå lyckades ringa typ fyra-fem försäkringsbolag och göra mig förstådd och förstå vad de sa, på engelska (herregud, börjar övertröttsfnittret gå över i någon form av jag-tog-mig-igenom-och-löste-det-stolthet här nu? Japp, skit i Jante, det är faktiskt liiite coolt att jag äger en bil i England. Sådetså.). Man måste ha en försäkring på bilen, annars får man inte köra den. Logiskt. Det slutade med att jag fick lämna bilen vid kontoret eftersom tjejen jag brukar åka med skulle hem och det såg inte fantastiskt ljust ut. Hade ingen lust att bli kvar där utan att kunna ta mig hem. Lite uppgiven, en god portion envishet och nästan en arbetsdag googling senare, 19.02 (började leta försäkring där runt elva-tolv på förmiddagen) lyckades jag teckna en försäkring. Och då hade jag suttit i princip konstant. Var helt slut. Och vågade inte riktigt tro på det. Har inte helt slappnat av på den än. Jag frågade tjejen på banken ett par, tre gånger om det verkligen var okej att jag inte var UK resident, när hon suckade och sa ”yes, we do insurance for nonUK residents” så tackade jag och tecknade den där försäkringen. Och så ville de ha bild på körkortet, så det skickade jag in. Men jag vet ju inte HELT säkert än om de har godkänt mig.
Okej. Så lite stirrig, lite oklar på om jag skulle ha panik över pengarna jag just skickat iväg på en försäkring eller om jag bara skulle vara överlycklig över att jag har en bil, får jag ett sms av försäljaren med kontouppgifter. Fint. Vore ju bra att få den där betalningen överstökad också så det blir gjort. Behöver flytta över pengar mellan banker hos mig själv först, vilket inte kommer gå igenom förrän måndag morgon, men jag menar vad gör det? Internationella betalningar tar ju i alla fall ett par bankdagar innan de är genomförda, så det kommer ju icke göra någon större skillnad. Men ändå. Hade kanske kunnat vara bra att skicka över något form av kvitto. Nu blev det inte så. Ändå lite nervöst moment.
Lite av en pärs med den där bilen hela dagen igår. Att jag var trött är antagligen en underdrift. Huvudvärk. Ska jag vara lycklig eller ha panik? Är det här bra eller inte? Har det löst sig? Kan jag hämta bilen imorgon nu? Är allt okej? Hur ska det gå med betalningen? (Tycker inte om att vara skyldig folk pengar, allra helst inte när det handlar om sisådär 995 stycken Brittiska Pund). På det här kommer en liten identitetskris. Jorå. Gjorde ju då den där kontoöverföringen åt mig själv, går in och tittar igen att jag verkligen gjort den och får syn på att banken nu kallar mig ”Anna Ström”. Alltså jag har ju skickat in den där namnändringen själv (innan jag visste när jag skulle hit vill jag bara tillägga, med tanke på alla små praktiska detaljer som nu kommer följa, det där med pass till exempel. Har följt deras rekommendationer, men ska nog ta och ringa det där Skatteverket innan jag bokar biljetten hem) och har bara gått och väntat på att ändringen ska gå igenom, när jag väl hade bestämt mig så ville jag ju helst bara få igenom den så fort som möjligt. Men det blev liksom bara lite mycket. Just igår. Det blev en liten identitetskris. In på skatteverket. Anna Thellman är nu Anna Ström.
Kommer bli fantastiskt bra med Ström, och just nu känns det väldigt bra. Lite invänjning bara, jag hette ju ändå Thellman ganska länge och trivdes bra med det. Antar att jag också måste börja vänja mig vid sjukt dåliga skämt om att vara elektriker som heter Ström…
Vaknar upp idag, med viss oro i kroppen. Vill hämta bilen samtidigt som jag inte riktigt vet om jag vill veta av den. Tar bussen ut och ja. Där står den! Min alldeles egna, röda racer! Ändå lite fin ju! En Polo! Min bil. Den är min. Min lillasyster har haft nästan en likadan fast lila, lite åt det blå hållet skulle jag vilja säga. Vilket är också är lite roligt. En tvådörrars. Som jag inte kollat bagageluckan på. Som jag blivit retad för att det antagligen ligger ett halvt lik i. Jag har gått och köpt ett halvt lik utan att veta om det. Öppnade faktiskt bagagen. Inget lik, bara mattorna till bilen.
Satte mig i bilen. Kändes lite bättre. Kände mig nästan till och med lite nöjd, om än fortfarande lite nervös. Måste ju också tanka skiten. Men det kan jag ju. Det är faktiskt inte så stor skillnad mot att tanka hemma. Kan jag köpa en bil ska jag väl re ut att tanka den. När jag fortfarande sitter där i bilen utan att ha startat den än och letar efter vilket gulligt litet fik ute i det fantastiska Cotswolds jag ska börja med att ta min nya kompis till får jag ett litet sms. Ett litet, litet sms. Från försäljaren. Han undrar var pengarna är? Du skickade dem väl igår? Alltså. Skickar man pengar sent en fredag kväll kommer de inte fram till en lördag i SVERIGE?! Hur tänkte han där liksom? Jag svarar att de inte kommer komma fram förrän i nästa vecka eftersom det uppenbarligen är en internationell betalning, och skriver också att jag var tvungen att göra en egen överföring. Att alternativet om han behöver pengarna nu är kontanter. Klart han vill ha kontanter. Så från att dagen skulle bli en ”prova på bilen ute på en landsbygdsväg utan så mycket trafik” eskalerade den till ”in i värsta stadssmeten” för att hitta en bankautomat. Och det var lite stök att få ut de där pengarna. Det ena kortet fick jag inte ta ut hur mycket som helst på, och det andra kortet var inte godkänt av den automaten. Måste hitta automat som tar det andra kortet. Alltså bara grejen att ta ut så mycket pengar kontant? Eller förresten, bara att ta ut kontanter ur automat? När gjorde man det senast?! Lyckades i alla fall få ut de där punden, men det var också svettigt ett tag, skulle jag lova honom kontanter och sedan inte kunna få ut dem? Jobbigt. Ringde upp, bestämde tid att mötas upp. Han lät inte irriterad, kändes lite bättre. Tog en kaffe och en väldigt god muffins på ”The Scandinavian Coffee Pod” medan jag väntade. Blåbär med en citronkräm i, strösslad med mandelflarn. Fluffig. Fantastisk fluffig latte. Sol.
Mötte upp dem, kompisen/kompanjonen var med den här gången också. Han som sköter mesta snacket verkar det som. Väldigt trevlig faktiskt, svarade på mina frågor om bilägande och gav mig tips på vart jag borde åka med min nyinköpta bil. Att jag är i en av de trevligaste städerna i England, att jag inte kunde hamnat på ett mycket bättre ställe. Ändå kul att höra ju! Han tyckte roadtrip över till Wales är överskattat ”ta bilen på färjan över till Irland istället! Det är mycket bättre! Se Belfast och Dublin!” ”Antar att du är irländare?” ”Ja alltså halv nordirländare, de tillhör ju England vet du? Och andra halvan från södra Irland!” Kan ju finnas anledning till att han tyckte att jag hellre borde se Irland..?
To be honest, som de säger, så var det på sätt och vis skönt att bli av med betalningen. Då behövde jag inte fundera på att den skulle gå igenom hela veckan och att valutakursen skulle bli rätt (det har den inte blivit en enda gång med hyran), nu är det färdigt liksom. Check på den. Nu är det bara att de inte ska ringa upp mig från försäkringsbolaget och tycka att det är något fel på mitt körkort. Men hon sa ju att nonresidents var okej. Måste vara okej.
Känns faktiskt ganska bra just nu, jag har en BIL. Vändpunkten var nog lite där när jag var på väg från Cheltenham och hemåt. Jag hade klarat mig både in till centrum (vilket var lite av ett moment jag förstått skulle bli lite tråkigt), och ut igen, utan några problem. Rondeller, rödljus, trånga gator. Jag tog mig fram med min lilla Polo där nästan lika snabbt och smidigt som vilken britt med en liten tvådörrars som helst (inte riktigt kanske, men inte så långt ifrån. De har en lite annan körstil här. Lite hetsigare, men ändå lite generösare. Släpper fram varandra på ett annat sätt. Man måste nästan det på de här trånga gatorna och i de långa köerna, samtidigt som de smiter ut framför varandra betydligt trängre än vad jag skulle vanligtvis, men annars får man stå och vänta i all evighet). Ut på den där lilla slingriga vägen genom Cotswolds. Träd som hänger över vägen och skapar som tunnlar, en stenmur längs med vägen, ett snår som plötsligt öppnar sig och visar ett vidsträckt böljande landskap. En väg aningens för smal för två bilar, ett par hål i asfalten, en mötesplats att smidigt svänga in på vid möte. En röd liten Polo som just stannat längs med vägkanten för att riva fram systemkameran för att ta bild på den där trädtunneln som solens strålar silar sig så fint igenom. Polon susar vidare, med en svensk, blond tjej i som börjar känna att hon just köpt sig en liten kompis. En liten kompis som kommer ta henne genom England, förbi en by, till ett gammalt slott. Kanske till och med ett vattenfall. Slappnar av lite, växande självförtroende, på med radion. Ed Sheeran spelas. Givetvis. Där kommer första skrattet, jag kör min egen bil, i England, förbi ett får och ett stenhus, en grind och en vidsträckt åker, lyssnandes på Ed Sheeran, i en liten halv-skraltig, 1,2liters (jag har haft rätt bra motorer i mina tidigare bilar) röd Polo. Som behöver växlas ned i för branta, långa backar. Är det inte nästan lite filmiskt? Imorgon ska jag åka till det där supermysiga fiket jag hittade när jag först satte mig i bilen i morse, ute i någon liten by som jag aldrig hade kunnat ta mig till med buss. Och alldeles för långt bort för att gå till.
Drömmen om England ändå va. Den är lite närmre nu.
