Nu börjar veckorna gå fort. Jag har tappat räkningen på hur många veckor jag varit här? Vet i alla fall att jag snart är halvvägs, är det efter nästa vecka? Eller är det om två? Spelar egentligen ingen roll, känns som att jag lagom börjar komma in i det. Och äntligen börjar lära känna lite folk, åt middag med kvinnan från caféet i veckan vilket var supertrevligt! Ska ut och äta imorgon kväll med en tjej jag bodde ihop med senast jag var här (ska bli jättekul att träffa henne igen!), planerar frukost eller lunch med en kollega nästa helg, har en del kontakt med en tjej från kursen, killarna i kaffevagnen och matvagnen känner igen mig och tjatar om lite av varje. En av dem är också en frilansande Art Director vilket ger oss en del att prata om, är ju ganska närbesläktat med designer. Fick också reda på igår att han bott i Nya Zeeland?! Där kan jag ju säga att vi har något att prata om. Nya Zeeland ändå, trivdes så bra där när jag var där med Emma och Linn. Börjar för övrigt bli tio år sedan snart…
Hade också en liten liten incident med min bil i fredags. Ni vet England. De behöver inte ha igång lyset på sina bilar jämt. Vilket innebär. Lysena stänger inte av automatiskt när man drar ur nyckeln. Åker man tidigt på morgonen, behöver lyset igång, kommer fram till jobbet och det är ljust ute, då kan man glömma att stänga av det. Allra helst om man också pratar i telefon (om nu det gör saken bättre eller sämre vet jag inte). Mitt batteri var tokslut när jag skulle köra hem i fredags kväll. Jag och en mönsterkonstruktör som bara kommer in någon gång ibland hade varit kvar lite senare än de flesta en fredag, så många hade redan åkt. Mötte en kvinna på parkeringen som väldigt snällt väntade på mig medan jag gick tillbaka till kontoret och kollade om det fanns någon kvar som kunde hjälpa mig. Jade (ägare av företaget) var där. Och var den första jag stötte på. Kanske liksom inte riktigt DET jag tänkt mig skulle bli det jag pratade med henne om första gången jag höll en längre konversation med henne. Men ja. När jag kom tillbaka in tittade hon oroligt på mig och undrade om allt var okej, varpå hon ringde sin halvbror som i sällskap med Jades pappa kom och hjälpte mig. Så där stod jag alltså en fredagkväll med Jades pappa, hennes halvbror och den här fantastiskt vänliga kollegan som fortfarande väntade på mig och såg till att jag kom hem (och som faktiskt var den som i slutändan lyckades få fram startkablar), och försökte få liv i det där stackars batteriet som jag tagit slut på för att jag glömt lysena igång, Det hela kändes lite komiskt. Ja, jo, lite pinsamt också. Jag borde verkligen kunna bättre än att glömma det igång. Men vet ni, inget ont som inte har något gott med sig, Jades pappa var verkligen jättesnäll och brodern, Harvey, ser jag ibland på kontoret och pratar nu lite med när jag ser honom. Jade har sagt mer till mig i veckan och jag har känt att det varit lättare att prata med henne också.
Jag har erbjudit mig att jobba extra i nyöppnade boutiquen och hoppas på att lära känna dem som jobbar där bättre. Har smygstartat idag, de verkar mycket trevliga, det är kul att lära känna flera och ha fler att prata ett ord med i köket eller påväg genom hallen även om det inte blir så många eller långa meningar.
Så imorgon blir det då alltså jobb och middag med Caitlin, på söndag blir det väl antagligen en utflykt till något närliggande slott/park eller fik beroende på väder. Har ju hunnit knöla in båda tidigare, så varför inte på söndag också? Förra helgen blev det en sådan, blev hemskt glad när min lilla Polo startade utan problem på lördagen och tog mig till Quince and Clover at Great Tew för en trevlig lunch och fantastisk kaffe! Kan ha varit bästa kaffet hittills, så tips, är ni i Cotswold och är in great need av en väldigt trevlig latte, åk till Great Tew. Den var ”lush” som de säger här. Fantastiskt skum. I klass med People i Västervik (för där är annars BÄSTA kaffet, kul att en frisör i stan tar den titeln). Hur som, jag satt där och skrev en stund. Gömde mig med min latte och penna i ett hörn. Harvey smsade faktiskt och kollade om bilen gick som den skulle, vilket ändå var fint ju! Väldigt trevlig personal på fiket. En tjej bakom mig som räddade min penna åt mig när jag tappade den och den rullade iväg. Sista kaffefluffet slut, slår igen anteckningsboken och tar Polon till Chastleton House & Garden. Parkeringen är uppe på kullen ovanför huset, så när man tar sig ner till huset ser man det på lite håll medan man går nedför en engelsk fårbeteskulle. Med får i. Vita fluffiga får, ekar, och en träbänk för de som behöver ta en liten sittpaus på vägen tillbaka upp till parkeringen. Stället ägs sedan 1991 av National Trust. De har lämnat huset som det var, så mycket fina gamla möbler står ställda som de en gång användes. Redan innan -91 hade tidigare ägarna visats upp delar av huset för besökare, så vissa delar var väldigt gamla. Ett stort fyravåningars gammalt fint Jakobitiskt stenhus med tillhörande stall och trädgård. The Long Gallery högst upp, som sträckte sig genom hela huset och med två fyrkantiga toalettluckor, med fallhöjd heeeela vägen ner till backen. Intressant. Hade också ett helt otroligt tak med massor av detaljer. Mysig trädgård med dedikerade krocket-gräsmattor, köksträdgård och en anlagd rund trädgårdsdel som de döpte till ”The Best Garden” eftersom den sågs från de bästa fönsterna i huset. En fin höstdag i en engelsk trädgård med min kamera. Mycket trevligt faktiskt.
Söndagen åkte jag tillbaka till Temple Guiting Pantry, åt lunch och pratade med min nyfunna svenska vän. Servitriserna kände igen mig så hon kom själv ut med maten till mig och tog en kopp kaffe medan jag åt. Det kanske kan verka som en inte så stor grej, men det var så mysigt. Det är så roligt att prata med någon som flyttat hit och hur hon ser på det. Prata med någon som man också har mycket gemensamt med. Som förstår situationen. Hon hade dagen innan bakat prinsesstårta till personalen, de hade en bit kvar och den fick jag! Också så roligt, det var någon annan i personalen som påpekat detta och sagt att ”Men Anna kanske vill ha en bit?!”, kul att de redan kan mitt namn. Killen som kom ut med tårtbiten var kanske i 20årsåldern och såg sjukt stolt ut när jag uppenbarligen blev lite smått lycklig över denna tårtbit. ”Jag vet att den är svensk” säger han med ett stort leende, jag frågar vad han tyckte om den och han sa att han gillade den, mycket grädde, men det var bra ändå. Jag kan säga att den var fantastisk. Prinsesstårta ändå va. Japp, jag satt där och var löjligt nöjd över min tårtbit. Jag har hittat vänner på ett litet fik ute på engelska landsbygden av en till synes slump. Sen är ju frågan om det var en slump eller om det finns någon sorts mening med detta, vill ju gärna tro att det finns någon mening med det mesta som inträffar i ens liv. Men utan den där bilen och ett sökande efter kaféer ute i obygden hade jag ju inte hamnat där. Hade jag heller inte råkat nämna att jag var svensk hade jag ju antagligen inte träffat Birgitta, som hon heter, heller.
I övrigt skulle jag vilja säga att det slagit om och blivit höst här. Har varit rätt kyligt ett par dagar, sådan där hög härlig höstluft. Solen har strålat och löven börjat gulna. Ganska mysigt faktiskt. Här påstår de att det blivit vinter och att hösten bara försvann. Jag skulle som sagt vilja påstå att hösten precis börjat. Men det beror väl på vad man har för preferenser antar jag. Tittar på de gula löven och undrar lite hur det är jämfört med hemma. Där började det ju bli höst när jag åkte. Det är ju som sagt snart två månader sedan. Tiden ändå va. Vissa dagar känns alldeles för långa och ibland känns det som att veckor försvinner. Bra märkligt.
