En halv fredag bakom kulisserna och sedan en lördag i butiken. I fullt ös. Det var lite nervigt i början, allra helst att ta betalt, men jag tyckte nog att jag började få koll på det framåt eftermiddagen. Fortfarande lite nervöst att ta betalt, men det är inte så svårt egentligen. Det är nog bara att det känns stressande när en kund står och tittar på en samtidigt. Kunder är jag ju ändå van vid, betalningen brukar däremot ske mot faktura i vanliga fall. Det var väl i och för sig ungefär samma stress som när kunder står bakom ryggen och ska se hur man kopplar eller borrar någonting. Men den stressen har snarare byggt upp till att bli en irritation över att folk inte fattar bättre. Här väntar de ju faktiskt på att jag ska bli färdig så de kan gå därifrån. Men det var kul! Det var faktiskt väldigt roligt. Jag hade en gång för väldigt väldigt längesedan ett par dagars praktik på JC i Västervik, jag var väl kanske 13-14 år, och kommer fortfarande ihåg hur roligt jag tyckte att det var att gå där bland alla fina kläder, vika till det som inte låg riktigt rätt, packa upp och vika nyinkomna plagg, se till att alla storlekar låg framme och eventuellt småprata och hjälpa kunder med storlekar. Så jag log lite åt mig själv när jag gick där och kollade storlekar, vek iordning en stickad tröja, stoppade in en etikett. Här är kvalitén något högre än på JC kan jag väl säga, men det är liksom bara som att det har följt min ålder och erfarenhet på något vis. Då var JC en av de finare butikerna i stan med flest märkeskläder och fina kvalitéer, idag står jag på ett företag där visserligen ett par jeans eller en blus kostar ungefär som de skulle kunna ha gjort på JC då (jag har inte koll på deras prisbild idag), men också med dessa fantastiska engelskt producerade kappor och capear som är så fina och med sådan bra kvalité som det bara kan bli. Man provar en kappa och passformen är som gjord. Servicen är också en annan, personlig service, vi ska finnas tillgängliga på ett helt annat sätt och alla stickade plagg och jeans är ”for display only”, vilket innebär att kunder inte ska vara på och pilla på de fint vikta stickade plaggen, de ska fråga oss efter storlek. Alla storlekar finns heller inte framme i allt, vi ska visa allt luftigt och snyggt, inte trångt och tillknölat. Saknas storlek kilar vi bak till lagret och hämtar.
Bara att vika plaggen är något annat. Allt ska ligga perfekt. Och enhetligt, det är bestämt hur många som ska ligga framme av varje och hur de ska vikas. Det är också därför kunderna istället ska fråga oss om de vill prova, vi har inte tiden att vika om allt hela tiden. Vi får vika om mycket ändå, men meningen är att vi ska gå fram till kunderna och höra om vi kan hjälpa dem på något sätt, snarare än att de ska ha hunnit vända upp och ner på de fyra perfekt vikta kabelstickade tröjorna och inse att deras storlek i alla fall inte ligger där.
Tjejerna som jobbade i butiken i lördags var allihop så mysiga. Vi var några stycken som var helt nya på det hela, men där kan man prata om tjejer som lyfte varandra, de som varit i butiken tidigare gav oss en bra knuff och stadigt självförtroende att stå på, att det där inte var några problem och att vi löste det fantastiskt bra. En av de som är ordinarie ryckte in när jag hade en kund, på ett sätt som inte alls avslöjade att jag var ny eller okunnig, hon bara la sig i vårat samtal på ett helt naturligt sätt och typ ”visade” mig hur jag kunde göra och vad som kunde vara bra att säga. Sjukt professionellt. Butikschefen är bäst bara. Kvinnan som jobbar med sminket på fotograferingar och så var också inne och jobbade, väldigt social och lätt. Skämtar, skrattar och pratar väldigt lätt med alla. Tjejen som jobbar med fotografen ställde upp, hon och jag åt lunch ihop, också supermysig. Var nog inte sista lunchen vi åt ihop. En nyzeeländsk tjej som jobbar i customer care, hon behöver ingen närmare presentation, hon är kiwi. Ett par yngre tjejer, den ena hade varit med och jobbat på mässor tidigare. Så vi var ett rätt blandat gäng, hoppat in från olika delar av företaget. Jätteroligt faktiskt, eftersom vi i design sitter lite för oss själva blir det inte att jag pratar med så många andra än de i design, så det är kul att lära känna fler. De är lite kort om folk (minst sagt) i butiken, och är det inte det här som indikerar ett bra företag egentligen? Folk ställer upp för varandra. Nästa helg har jag hört att både Head of Design och Head of Finance har erbjudit sig att hjälpa till. De bryr sig om varandra och (de flesta) ser sig inte som att de är bättre än någon annan. Det finns såklart alla typer på alla företag, men andan som det märks att Jade verkligen försöker implementera är att se företaget som en familj, att vi gör och löser saker tillsammans, alla krävs för att få resultatet vi vill nå.
I söndags hände inget speciellt spännande, det behövdes inte riktigt efter den jobbveckan och lördagen. Men jag gick till ett mysigt café här i Bourton och åt frukost. Det var väl egentligen inget märkvärdigt med det, förutom en liten händelse. Jag satt på en bänk som gick längs med hela den ena långsidan på caféet med bord på lite lagom avstånd, som det kan vara typ inne på Espresso House ni vet? Så sällskap sitter på rad liksom? Det kommer tre äldre damer och sätter sig bredvid mig, de har beställt sig en smördegsbakelse och varsin kopp te (kan också varit kaffe). De delar denna smördegsbakelse på tre och sitter där på rad. Så mysigt. De har rest hit från Eastbourne (om jag hörde rätt), vilket är ungefär tre och en halv timma härifrån. Jag ler lite och tänker att det där hoppas jag är Emma, Linn och jag när vi blir gamla. Ta bilen på en roadtrip, prata om våra tidigare och planera våra nästa, över en kopp te med en delad bakelse, på ett litet fik ute i obygden. Närmsta tanten vänder sig till mig och kommenterar att hon tycker att jag har en fin tröja. Jag säger var den är ifrån och att jag köpt den ganska nyligen så den finns säkert att hitta. Hon svarar att hon inte är härifrån och att de rest hit från Eastbourne, vilket då ger att jag säger att jag är från Sverige. Hon lyser upp och berättar att hon har en dotter som bor i Danderyd, att hon inte sett familjen på åtta månader och att hon verkligen ser fram emot att träffa dem vid jul. Om jag fattade det rätt har hon också barnbarnsbarn som hon inte träffat än. Hon vänder sig till sina väninnor ”she’s from Sweden!” ”Yeah, we heard that..”. Hon vänder sig till mig igen och vi byter några meningar innan hon återgår till sina vänner och det tillkomna paret som satt sig mitt emot dem. Jag säger att det var väldigt trevligt att träffa henne innan jag går och hon säger att hon ska berätta om mig för sin dotter. Tänk vad trevligt folk man kan träffa på bara sådär, som verkligen bara sprider glädje. Det är sådana där som man vill spara någonstans inne i hjärtat och som man vet har påverkat en på något sätt. Något sådant där citat kommer upp om att olika människor har olika meningar med att vi träffar dem. Vissa stannar längre, andra möter man bara kort. För mig kan en sådan där kort stund bli för kort. Jag kan känna att jag vill veta mer om henne, prata mer med henne, höra hennes historia. Jag får liksom hålla mig ifrån att ta kontaktuppgifter av henne, för att jag vet att det egentligen inte kommer leda någonstans. Även om jag skulle vilja. Vill spara henne, komma ihåg henne, kunna ringa henne om jag skulle vilja. Jag gör det ibland ändå, kastar mig ut, tar telefonnummer, hör av mig till folk som jag egentligen inte känner ”tillräckligt” väl. Men hur ska man kunna lära känna folk om inte någon tar initiativet? Hellre en pinsam kopp kaffe än att man undrar om man just gått miste om en ny vän. Men en tant på ett fik. Jag fick kanske hålla mig där. Men det kändes liksom som att hon inte var riktigt färdig med mig heller när jag gick. Jag skriver om henne nu, för att komma ihåg henne och för att hjälpa till att spara henne där inne i hjärtat.
Det är verkligen människorna som gör det. För mig är det i alla fall det. Möten med människor som man fastnar för direkt, som man lär sig saker av, som man trivs ihop med och som gör ens dagar lite bättre. Lite roligare. Det blir så tydligt när jag är iväg såhär där jag inte känner någon. Jag hittar några som jag känner att jag kommer bra överens med eller som är på samma våglängd, och livet känns helt plötsligt mycket lättare. En konversation med en tant på ett fik kan göra mer än vad man tror! Något som gör ännu mer är när man går ut och äter med en vän. Middagen med Caitlin blev framflyttat till igår kväll. Och det var så kul! Vi hade egentligen inte pratat med varandra jättemycket innan, mer än när vi möttes i köket i huset jag bodde i sist. Vi har hållit lite kontakt med sms, men inte så mycket. Det var en sådan där när det kändes som att det bara funkar. När man känner att man har mycket gemensamt. Kommer ihåg att bland det första vi bondade över var “Escape to the Country”, det där engelska programmet när de letar hus på landet? När vi insåg att vi var ungefär lika besatta av det var det färdigt, då blev vi vänner (var längesen jag såg det nu dock…). Vi gjorde en proper catch up, vad hände i huset efter att jag lämnat, vart hon tog vägen under lock down, nästa house share hon varit i som var hemskt och hur hon tillslut fick tag på en egen lägenhet. Hur det gått med hennes PhD, vad jag gjort sedan jag åkte hem, jobb som elektriker, skilsmässa och hur våra restriktioner fungerade. Hur man skaffar vänner i Cheltenham och att det inte bara är jag som tycker att det är svårt. Vi skrattade över dåliga Tinder-dejter, diskuterade modevärlden och hur den borde se ut (och hur jag ska förändra den), att lock down nästan gjorde det brittiska folket till alkoholister och att hon har en fransk vän som jobbar med hur Brexit påverkat fårbönder i Wales för sin PhD. Nej men ni vet. Det var både högt och lågt och verkligen bara som att träffa en vän som man inte sett på länge.
Jobbet flyter på, sista mötena med Jade om AW22 (Autumn Winter 2022) är gjorda, kollektionen är satt. Så närmsta dagarna ska det förberedas inför säljmöten och sedan är det start på SS23 (Spring Summer) som gäller!