Tittar på ”The Bold Type”. Tre tjejer i 25årsåldern som bor i New York, jobbar på ”Scarlet” som är en tidning för kvinnor om allt som en typisk ”tjejtidning” borde innehålla. Kändisar, sex, kärlek, företagsamhet, sociala medier. Började titta på den ett par veckor in i den här praktiken och oj vad den på något vis passar in i mitt liv just nu. En av tjejerna är journalist och skriver artiklar, lite i krönikörform, behöver jag ens säga att det är något jag drömt om? Ansökte faktiskt till och med till journalistlinjen en gång för längesedan och kom in. Det var väldigt höga betygskrav för att komma in och var en av de få gångerna som jag verkligen känt att allt hårt pluggjobb var värt mödan (det är klart att betygen var värt allt hårt jobb, men den gången hade jag på riktigt nytta av dem). Men jag valde att inte hoppa på den då. Drömmer fortfarande lite om att skriva. Allra helst nu när jag tar mig tiden att sätta mig och skriva såhär och inser hur fantastiskt roligt jag tycker att det är. Men det är också en hård bransch, precis som att försöka sig på illustratöryrket. Någon sa till mig en gång att jag inte kan göra båda, ska jag lyckas så måste jag välja en. Det är för hårt arbete med var och en för sig för att göra båda. Då valde jag att söka till journalist. Varför jag backade minns jag inte riktigt nu. Det var nog av flera anledningar. Antagligen för att någon sa till mig att det jag allra helst ville göra skulle kräva väldigt hårt arbete och att det inte var säkert att jag skulle ta mig dit. Jag hade varit i Nya Zeeland då, skrivit på min resdagbok och fotat. Och verkligen älskat det. Men absolut, resereporter i krönikörform är antagligen bland de yrken som det är absolut hårdast konkurrens om. Allra helst för tio år sedan, när inte alla kunde vara sin egen reporter på Instagram. Jag älskar i alla fall fortfarande att skriva, och blir på riktigt överlycklig varje gång någon av er tycker att jag skrivit bra!
Någonstans på vägen tappade jag bort både skrivandet och målandet (läs: träffade killen jag gifte mig med (som jag nu är skild från), och tiden omprioriterades). Fortsatte att skriva och rita, men inte alls i samma omfattning. Har nog i och för sig alltid kommit tillbaka till skrivandet, på olika sätt, skapat kort, skrivit inbjudningar, listor, men framförallt, funderas det för mycket på något har det alltid hjälpt mig att skriva. Skriva dagbok. Skriva ner tankarna och funderingarna. Analysen, fördelarna, nackdelarna, om mitt resonemang är rimligt. Situationer med vänner, pojkar, jobb, utbildning. Det var min Mamma som lärde mig det. Och oj vad det har hjälpt mig många gånger.
Jag bestämde mig för att jag ville få igång tecknandet och målandet igen, och hade ett tag följt ”Säker Stil” av Ebba von Sydow och Emilia de Poret. De inspirerade mig verkligen i sitt sätt att titta på hållbart mode, att man borde köpa kläder av hög kvalité istället för kvantitet och hur man kan utnyttja sin garderob till max, utan att den behöver vara stor. Jag har väl i och för sig alltid också varit intresserad av mode, på mitt sätt. När jag tittar tillbaka kan jag inse att jag kanske haft saker för mig som stuckit ut, även om jag inte fattat det själv just då, eller att det nödvändigtvis innebar att jag var modeintresserad. Som jag skrivit förut, herregud vad jag tyckte om att jobba på JC. Även om det bara var några dagar, fastnade det. Jag skulle öppna min egen butik när jag blev stor. Med saker som jag tyckte var fina. Det var bland annat det som fick mig att läsa så mycket ekonomi jag kunde på gymnasiet, egenföretagare skulle jag bli.
Lagom innan jag skulle fylla 22 beställde jag hem en korsett och en korsettklänning från London. Det var nog min första större chansning med att beställa kläder från utlandet från ett företag jag egentligen inte riktigt kände till. Men det fanns ju inget bättre i närheten, jag skulle ha en korsett, och jättefina var de när de kom hem! Det är förresten inte sant, jag beställde en balklänning från ett fishy kinesiskt företag till min studentbal! Det var första! Aja, poängen, den här korsettklänningen är nog antagligen inte något som vem som helst faktiskt skulle bära, men jag älskar den! Fortfarande. Den går inte att bära närsomhelst, men den är så himla fin. Och att jag reflekterade över det här med korsetten var faktiskt inte så längesen, korsett med jeans känns ändå som att det inte är så konstigt? Den idén snodde jag på gymnasiet när Emma började prata om att hennes syster och eventuellt hon själv tittade på att köpa korsett. Men visst, jag kan förstå om det kanske sticker ut i Västervik. För såhär var det i alla fall, jag bar korsetten en gång när vi var ute och åt med ett rätt stort kompisgäng i Västervik där varken jag eller Hjalle nog egentligen kände så många. Jag vet att vi satt och pratade med ett par som verkade supertrevliga och väldigt sociala, och jag minns dem som sådana där ni vet som man vill bli kompis med? Som typ butikschefen på HC, man vill bara bjuda in dem till nästa grillfest för att se om man kan bli så bra vänner som man tänker sig. Vilket vi senare blev! Och. Hon har kommenterat på efter att jag började på designutbildningen att hon alltid vetat att jag är intresserad av mode och har stora förväntningar på mig (vilket såklart är superkul att höra! En av mina stora supportrar!), eftersom hon minns att jag bar en korsett första gången hon träffade mig. Jag mindes knappt att jag burit den. ”Anna, vem som helst tar inte på sig en korsett och går ut i Västervik!”. Så okej då, jag har väl antagligen, på mitt sätt, alltid tyckt att mode är roligt. Minns också ett par sjukt utsvängda jeans jag hade när jag var tio eller något, de var så utsvängda så de hade sytt in resår i knävecken minns jag. Det måste ha varit en syn.
Trender har för det mesta irriterat mig dock. Är väl antagligen därför ”Säker Stil”s approach med att ha en klassisk stil som alltid funkar tilltalade mig så väldigt. Det är hållbart mode och hållbar design som driver mig, det har bara förstärkts med utbildningen och ju mer jag lär mig. Jag brinner dessutom för lantbruket, jag försvarar det med allt jag har, så att kunna göra kopplingen till modebranschen och kunna lyfta lantbruket i det sammanhanget tycker jag har gjort det ännu mer intressant. Att jag har den bakgrunden jag har och faktiskt kan argumentera för lantbruket, att det intresserar mig var materialen kommer ifrån och hur de tagits fram.
Hur som helst, det här ledde fram till att jag tog 20veckorskursen i modedesign. Som drevs av Nordiska Textilakademin i Borås. På distans. Kul grej för att göra något annat och för att få igång mitt målande. Och det var kul. Jättekul. La ner betydligt mer tid på den där kursen än vad man egentligen skulle göra, men jag lärde mig också väldigt mycket. Och hade en väldigt bra lärare! Så i sista minuten skickar jag in en ansökan till den tvååriga utbildningen. Baserad i Borås, på heltid. Trodde nog inte att jag skulle komma in. Klart jag hoppades, då kunde jag ju få välja själv sedan om jag ville gå eller inte. Och då kunde jag få något form av kvitto på att jodå, jag kanske har någon form av kreativ ådra. Men jag vågade nog ändå inte tro att jag skulle komma in. Men det gjorde jag! Jag och Hjalle jobbade sent i ett hus uppe i Valdemarsvik som skulle besiktigas, antagligen redan nästa dag eller dagen efter eftersom vi var där sent, när Minna ringde och sa att jag kommit in. Jag kan faktiskt inte riktigt minnas, men jag tror att det var en skräckblandad förtjusning och att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Har en känsla av att jag blev lite knäsvag och var skakis när jag lagt på. Om jag inte minns helt fel ringde jag nog till Linn med en gång. Om inte det är fabricerat. Men det är lite så det brukar vara. Som senast när jag fick svar från min handledare i somras att det bara var att ta första bästa plan över hit. Ringde Linn. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
Vi kan i alla fall konstatera att det blev mer målande än kreativt skrivande. Det blev modedesigner och även en hel del utbildning inom grafisk design, vilket också är väldigt roligt. En del psykologi i det. Superintressant faktiskt. Och nu sitter jag i ENGLAND med en DESIGNpraktik. Vilket ju när jag tänker efter ändå är ganska coolt. Har jag fattat det själv? Vet inte. Skrämmer det skiten ur mig att jag helt plötsligt bara har sex veckor kvar? Japp. Vill helst inte tänka på det. Sitter också med en kurs just nu i att marknadsföra sig själv som modeillustratör, vilken har hjälpt mig igång med mitt illustrerande och målande igen efter ett rätt sparsamt år av den varan (ja, det har varit lite mycket annat sista året). Hittar igen varför jag tycker att det är fantastiskt roligt. Hittar min motivation, väcker min kreativitet.
Tillbaka till den här TVserien ”The Bold Type” och att skapa mode, den andra tjejen kämpar för att få jobba på tidningens modeavdelning. Och de visar delar av modevärlden som också påminner mig om varför det är en sådan fantastisk bransch. Och jag har möjligheten att få vara mitt i den. Jag är mitt i det som hon bara är assistent för att visa upp i en tidning. Plaggen eller skorna som hon jagar, skulle jag kunna arbeta mig upp för att designa. Nog för att jag bara är praktikant nu, men man måste ju börja någonstans. Samtidigt som det är skitläskigt att tänka så, för tänk om jag inte utnyttjar den här chansen till max? Gör jag vad jag kan? Man kan alltid göra lite till? Samtidigt som jobbet faktiskt fortfarande måste vara värt det. Vara värt kämpandet. Jag vill inte tappa bort mig själv i någon form av ständig känsla av att jag inte är tillräcklig och inte må bra av det, då är det ju inte värt det. Jag måste fortfarande tycka att det är roligt, och det måste vara värt för MIG att göra det. Inte för att det är en allmän uppfattning om att designer är ett fantastiskt yrke man måste kämpa för. Min magkänsla säger att jag måste prova. Jag kan inte ge mig nu. Även om jag verkligen trivs som elektriker och faktiskt saknar ”mina” snickare, de är helt klart mer min typ av folk (om man får säga så), så kommer jag antagligen ångra mig om jag inte känner att jag fått testa på den här branschen ordentligt innan jag ”ger upp”. Min Mamma sa till mig för några veckor sedan något i stil med ”Ja, det här är ju verkligen ingenting jag vill uppmuntra och har egentligen ingen lust att prata om, men om jobbet varit i Linköping eller Kalmar, hade du tagit det då?” Och vi konstaterade att min knytande magkänsla var svar nog. Ja det hade jag. Jag hade inte låtit chansen gå förbi. Skulle jag bli erbjuden jobb här efter den här praktikplatsen kommer jag antagligen att bli kvar i England. Jag är inte färdig här, och kommer inte bli det på sex veckor till heller. Det är alldeles för kort tid. Jag trodde att fyra månader var länge, det kändes fantastiskt länge när jag åkte hemifrån, men det är det inte för att hinna lära känna en ny plats, nya människor, ett nytt yrke. I alla fall inte för en plats och ett yrke som väckt ens nyfikenhet. Jag mår lite illa varje gång jag tänker på det, men så är det. Så jag måste försöka visa vad jag kan, göra mitt bästa, göra mig oumbärlig och visa att de behöver mig. Vilket är fruktansvärt otäckt. För jag längtar hem också, herregud vad skönt det hade varit att bara kunna sätta mig i bilen och ha en halvtimma hem till Mamma. Sätta mig i min fina Amarok och köra till pågående husbygge. Dricka kaffe med snickarna, grilla på fredagarna och jävlas konstant.
Tredje tjejen i serien är ansvarig för tidningens sociala medier, vilket egentligen inte intresserar mig, men det är ju fortfarande kreativt. De är tre kreativa bästisar som jobbar för en tidning. En som journalist, så jag får drömma mig bort till journalistyrket och en som gör sig ett namn inom mode, som får mig att drömma större inom design. Det är mycket fint mode i serien, och alla dessa skor! (En annan halvfånig avlägsen dröm är ju att äga ett par Louboutins… Eller alltså nä, ska jag vara ärlig så är det en liten enkel walk-in-closet med en sådan där skohylla i ett hörn med röda skosulor uppradade. Japp. Så är det. Höll i ett par oanvända för ett par veckor sedan. Knappt så jag tordes ta i dem. Tittade på dem i säkert en vecka när de stod i designstudion innan Jade tog med sig dem tillbaka hem. Gnistrande partyskor på en nätt och fantastiskt hög klack. Vet egentligen inte varför jag fastnat så för den där röda sulan. Kan i och för sig vara på grund av Blake Lively. Hon bär dem! Hon kan också vara min stora modeförebild. Blev lite kär i henne efter att jag sett ”The Age of Adaline”, kostymerna i den är helt fantastiska, och filmen är underbar. ”A Simple Favor” är en rätt märklig film, men jäklar vad snygg hon är i den.) Det är givetvis också kärlekstrubbel i serien och grabbar att drömma sig bort till. Den där killen som är väldigt snygg och lite krånglig, men som egentligen verkligen bara tycker väldigt mycket om huvudkaraktären. Så typiskt mig att falla för honom. Den som man inte borde rösta på, fast man gör det ändå. Han som vet vad hon behöver höra, som känner henne lite bättre än alla andra fast han kanske egentligen inte ”borde” göra det. Som ser igenom hennes fasad och frågar en gång extra om hon verkligen är okej. Som skulle kunna få vem han vill, men han vill ha henne (japp, skicka era sämsta romantiska filmtips häråt! Som vägledning är ”Letters to Juliet” en av mina favoriter).
Så ja. Den där serien passar mig nästan lite för bra just nu. Jag behöver bara skaffa mig ett par vapendragare och en lite för snygg kille som flörtar med mig så är jag där!