En helg i Ullingswick


Sitter just nu i en liten soffa, blommig soffa, framför en braskamin i ett engelskt jättehus i sten. Ute i ingenstans. Dricker te och äter en ljummen minced pie. En muffins med citronfrosting. En katt som strök förbi mig, hälsade lite nonchalant, sådär som en katt gör, och gick vidare. Träpanel på väggarna och fönstersmygar som säkert är 40 centimeter djupa. Öronlappsfåtöljer i en tegelröd färg. Nötta korgar med ved bredvid kaminen och framför den en orientalisk matta. En klocka som tickar någonstans och en bokhög med titlar som ”English Verse”, ”Concise Oxford”, ”Britains Heritage” och ”The Doyle Diary”. Skriver i min anteckningsbok som vid det här laget nästan är helt fyllt med upptäcktsfärder, tankar och känslor. Reflektioner. Några skisser, ett par tips på olika saker att titta på eller åka till, några viktiga adresser hem skrivna på insidan av pärmen. Ett gäng sidor utrivna för ett brev jag skickat.

Efter ett par dagar med ett visst stresspåslag på jobbet känns det lite som att jag slappnar av. Det är lugnt här. I torsdags kom nya Covidregler och tydligen sprider sig den nya varianten väldigt fort. Det ska börja jobbas hemifrån igen och de har ju en poäng i att om jag blir smittad innan jul kommer inte SAS vilja ha mig på något plan hem. Och sitta i karantän här över jul vore väl kanske mindre kul. Så istället för två veckor kvar fick jag först bara fredagen kvar. Var inte riktigt beredd på den. Koncentrationen var inte på topp längre och det tog mig lite hårdare än jag väntat mig. Senare på fredagen bestämde vi att jag ska komma in måndag och tisdag ändå, vilket fick det att kännas lite bättre. Men några var jag tvungen att säga hejdå till redan igår vilket var tråkigt! Jag fick också en flaska prosecco, choklad och ett jättefint kort av client relations-gänget vilket nästan fick mig tårögd. De hade skrivit så fint! Och då jobbar jag ändå inte så nära dem. Jag vill inte lämna dem nu ju! Jag vill dela den där flaskan prosecco med tjejen som jag vet såg till att de skrev det där kortet och gav mig det. 

Så vad gör jag i den här soffan då? Jag hittade ett destilleri att besöka, eftersom ett gindestilleri känns som det enda rätta att besöka i England. Inte för långt från Cheltenham heller, lite drygt en timma. Men man kan ju faktiskt inte ta bilen till en guidad tur hos ett destilleri. Man måste ju kunna vara med på provsmakningen. Så jag hittade ett Airbnb inte alltför långt ifrån som jag helt klart skulle kunna gå ifrån. Jag kom hit, till Airbnbt, igår eftermiddag. En väldigt trevlig tant hälsade mig välkommen, visade mig rummet (jag funderade nästan på om jag skulle behöva vara nervös för att gå vilse), serverade mig te och kaka och informerade mig om att gå till destilleriet var det inte frågan om. Jag tog bilen dit och sen hämtade hon mig. Promenera den sträckan i mörkret var ingen bra idé. Försökte säga att jag faktiskt är från skogen och inte har problem med mörker, men det spelade ingen roll. Jag kunde få gå och hämta bilen nästa dag om jag ville (även om hon nog allra helst hade sett att hon fick köra mig), men det var så långt hon kunde sträcka sig. Och visst var jag tacksam för det! Så himla snällt. Hon erbjöd mig också middag när jag kom tillbaka, så när hon hämtat mig åt vi middag tillsammans och delade på resterna av en flaska vin. Åt kex och ost och pratade om livet. Och det är just det där. Det där mötet med människor som man kanske inte riktigt räknat med men som någonstans är det som gör allt meningsfullt väl? Jag ska inte säga att jag älskar alla människor eller alla möten med människor, men vad vore livet utan dem? Att sitta en kväll och dela på hennes kvarvarande rester, en lasagne hon fått av en vännina och en vegetarisk chili hon lagat, ihop med en sallad och varsitt glas rött vin, är ju något som kommer stanna hos mig och antagligen bli ett av de minnen jag kommer komma ihåg bäst från den här resan. Sitta och lyssna på en 78åring om hur hon drivit bed & breakfast länge länge, hur hon fortfarande saknar sin man fast det är 13 år sedan han gick bort i cancer och hennes syn på mina erfarenheter här. Hon kämpar med att skriva sina julkort, hon har skrivit ett gäng, men kommer nog totalt skriva ihop ungefär en 100 stycken. 100?! Det är ju helt otroligt. Och folk tycker att jag är knäpp som överhuvudtaget skickar julkort. På min promenad till bilen i förmiddags reflekterade jag över detta och kunde höra hur en av mina närmsta vänner antagligen skulle kunna titta på mig och säga att det kommer vara jag när jag är 78. Ha ett stort hus på landet och skriva julkort till 100 personer. Därför att som Susan sa ”I like to keep in touch with people”. Hon blir också lite smått irriterad när folk bara skrivit under. Hon tycker att man faktiskt skriver en liten rad om hur man haft det sedan senaste julkortet. Och ja. Jag kan se mig själv tycka detsamma. Jag måste skriva ner hennes adress och skicka julkort till henne. Det slog mig nu. Taget!

När jag bokade det här stället kunde jag se mig själv sitta i ett typiskt brittiskt stort stenhus vid en brasa och skriva eller rita. Att jag skulle uppskatta att bara vara i det där stora huset, inte nödvändigtvis åka runt och titta på saker tills jag stupade. Att det faktiskt skulle vara så filmiskt trodde jag inte! Nu sitter jag här och skriver, och som av beskrivningen ovan så är det verkligen så som ni tänker er. På pricken. Och som jag myser! Men jag har också varit på upptäcksfärd. Har varit en bra balans på denna dag! (Jag har dock bytt till att skriva på datorn nu…).

Började med att jag sneglade på det där badkaret jag har i badrummet tillhörande sovrummet jag har. Bara badrummet är väldigt trevligt, mjukt cremefärgade väggar och tak med grova, synliga träbalkar liggandes och ståendes. Badkaret är inklätt med mörk träpanel. Är det liksom någonstans man ska ta ett bad så är det där. Typ. Och jag är ingen badperson. Verkligen inte. Vet inte när jag tog ett bad senast. Med bubblor i. Jorå. Efter en natt i ett kallt stenhus, som jag ändå sovit bättre i än på länge (helt klart bättre säng än vad jag har i rummet jag hyr), så var ändå ett varmt bad lockande. Och det var så trevligt! Inget långvarigt, men ojoj. Bubblor som luktade grapefrukt och en anings anings för varmt vatten. Som blev alldeles lagom när jag slappnade av. Precis vad jag behövde. Full engelsk frukost följde på det, serverad i köket där vi suttit och ätit middag kvällen innan. Toast, yoghurt och fruktkompott. Te, ägg, bacon och korv, en stekt tomat och champinjoner. Hemmagjord äppeljuice. En titt i ett par kartor på olika saker att se och en känga till ungdomar som inte klarar sig utan internet (jag skulle vilja hävda att jag inte tillhör dem, men i dagsläget stämmer inte det. Att ha tillgång till internet och kunna ha kontakt med alla mina fina människor hemma har varit fantastiskt när jag varit här). 

Promenad till bilen, och vidare till min favoritaktivitet, ett litet fik mitt ute i ingenstans! Det hade jag inte hittat utan internet… En supermysig liten inredningsbutik som jag mer än gärna hade shoppat mer i om jag inte var rädd för att mina väskor redan är lite för tunga. Men hittade några små presenter till kollegor, vilket ju var superbra! Och vilket fik sedan. Större delen av serveringen var ute i ett jätteorangeri. Så mysigt! Så ljust och härligt trots att det var ganska grått ute och till och med kom en del regn. Sötpotatissoppa med varm fralla, en kaffe som jag mer än behövde (mitt kaffeberoende har nått nästa nivå här har jag insett), och en rödbetskaka som var alldeles fluffig med krämig färskostglasyr. Min bok och några nedskrivna rader. Var det kanske sista fikbesöket?

Åkte tillbaka till stenhuset, tände braskaminen och sedan har jag suttit här och fixat och pysslat med lite av varje. 

Måste ju också dela med mig av besöket på gindestilleriet, det var väldigt trevligt! Inte bara bra gin, guiden var också hur bra som helst. Berättade om historian runt det och hur man gör vodka och gin på ett mycket intressant och kul sätt. Visste ni förresten att gin egentligen bara är vodka destillerat genom valfri organsik substans (vanligtvis enbär)? Om det ska få kallas London Gin måste det vara genom enbär och framställas på ett visst sätt. Finns också en fras här ”get some Dutch courage”, vilket innebär att man tar en shot gin för att skaffa sig lite mod inför något man är nervös för. Varför Dutch? Därför att av olika krigsorsaker började engelsmännen istället för att främja fransmännen med att köpa bland annat brandy, importera gin från Nederländerna. Nederländerna – Dutch. Vi fick också smaka flera olika typer av både vodka och gin, det var inget fel på deras drycker kan jag säga. Framställda av potatis. Det var också bara jag och två andra kvinnor på turen, så det blev nästan en privat visning! 

Det har ändå hunnit hända en del sen jag skrev senast, det är ju ändå en månad sedan, jag har bland annat besökt Blenheim Palace, vilket är ett ställe man måste se om man är i närheten. Slottet där Winston Churchill föddes, också ett av Englands största och mest kända. När jag var där hade de julpyntat alltihop, turen inne i slottet hade nötknäppartema och snacka om att julpynta! Kom in genom entrén och möttes av en stor, hög gran som glittrade och lyste alldeles fantastiskt med alla ljus, julkulor och julpynt. En riktig sagogran. Mindre granar i hörnen som mötte upp den stora granen alldeles lagom. En röd matta som löpte genom den delen av huset där de byggt upp detta sagolandskap. Olika rum med olika teman, en saga som följde rummen. Nötknäpparfigurer i olika storlekar överallt, änglar, en ljustunnel att gå igenom, runt dörrposterna var det girlanger av gran pyntade med ljus, kulor, figurer och glitter. Ett snöigt landskap med en rensläde och en vinterträdgård i mjuka toner av grönt, lila, rosa och aprikos med alldeles otroligt detaljerade blommor, svampar, feer och ugglor. En igelkott. Hela turen tonsatt till musik från Nötknäpparen. När vi slutligen kom ner till kapellet hade de skapat ett träd med ljusslingor som påminde lite om trädet i Avatar, ni vet? I trädet hade besökare sedan hängt dit lappar med önskningar. Så ljuset kastades på dessa lite avlånga lapparna och skapade ett mjukt hängande ljus. Lite som om ett gullregn skulle lysa. Och hur romantiskt var det inte med dessa lappar där folk skrivit sina önskningar? Det var allt från barn som önskade sig senaste Iron Man figuren eller att de skulle kunna bli DJ när de blev stora, till (gissningsvis) vuxna som önskade kunna träffa sina familjer i jul. Att deras nära och kära skulle behålla hälsan. 

Vad önskade jag mig då? Det är klart att jag önskar att mina närmsta ska få vara friska och lyckliga. För alltid. Men det var inte det jag skrev på den där lappen. Nej, jag blev lite mer egoistisk än så. Ni som känner mig är antagligen inte förvånade över att jag önskade mig stor och oövervinnerlig kärlek. Typ i alla fall. I stora drag. 

Kom ut ur huset igen och ut på framsidan där de hade ställt upp en julmarknad. Gick ett varv, köpte mig ett par julgranspynt. Sneglade lite på matstånden. Slutade med en Mac&Cheese, åt den sittandes längs med torget framför slottet. Ihop med många andra där de också satt och pratade, tittade på slottet och kröp ihop lite i kylan. Jag var nog antagligen ganska ensam om att vara där själv, men det gjorde mig inte så mycket. Det var väldigt mysigt att strosa runt där och titta på allt fint de ställt upp och arrangerat. Det är klart att när jag sedan gick slingan i trädgården hade jag inte haft något emot att ha någon att hålla i handen. Få en värmande kram av. För det var väldigt romantiskt. Väldigt fint. De hade skapat en stjärnhimmel och måne i en stor vattenspegel, en stor, rund tulpanträdgård man gick igenom som skiftade färg, en ljustunnel som säkert var 10-15 meter lång och de hade ljussatt baksidan av slottet till musik. Den programmeringen. Som elektriker var det verkligen fascinerande att se. Var sitter alla ljus? Hur har de löst det? Var kommer musiken ifrån? När börjar det om? Det måste legat så mycket arbete bakom. Avslutningsvis när man rundade slottet gick man med utsikt över den där vattenspegeln med stjärnhimlen på ena sidan och flammande facklor på andra, tonsatt till Silent Night. Det var verkligen jättefint. Det verkar vara en rätt stor grej med Christmas Lights här, att större trädgårdar eller motsvarande ljussätter efter jultema. Mysig idé tycker jag! Hade nog varit kul att se Blenheim i dagsljus och utan julpynt också, men det här var helt klart värt att åka på.

Det snöade faktiskt för ett par veckor sedan också! Ena dagen låg det till och med lite lite kvar när jag kom hem från jobbet! De är lite roliga här måste jag säga. Mina hyresvärdar hånar mig för att jag skrapar rutorna på bilen ”för hand”. Frosten är inte riktigt lika illa på bilen här som hemma, det blir inte alls lika kallt, så i mina ögon är det väldigt enkelt avklarat (en morgon gjorde det mig till och med lite lycklig, jag skrapade rutorna i hög, klar, kall luft och solen lyste. Faktiskt inte ett dugg fel. Mysigt!). Men dessa engelsmän. De har typ hur många sätt som helst för att i möjligaste mån undvika att skrapa rutorna. Vanligast och enklast verkar vara någon spray man sprejar på som smälter frosten; ”not very environmentally friendly maybe…”, nej låter inte så. En tjej varmkörde bilen en stund på lunchen för att hålla rutorna rena tills hon skulle hem. Och ja. Det funkade väl, men om det är rätt..? En variant förstår jag inte riktigt hur de törs använda; ni vet britter. Och deras te. Och vattenkokare. Japp. De kokar upp vatten och smälter isen med. Så pass varmt vatten på kalla rutor känns inte riktigt optimalt. Och ändå fascinerande hur de tänker att det sparar dem tid? Eller är det bara att det är mindre jobbigt? För jag menar. Den frosten de får på sina bilar går ju fortare att bara skrapa av än att hålla på med vatten? Intressant ändå hur de här har så himla många lösningar på ett problem som jag ser som relativt enkelt avklarat och vi som har det betydligt värre med snö och is inte har hittat ett bättre sätt. Bygga ett garage eller köpa en bil med dieselvärmare är ju inte alltid något alternativ. Skulle väl vara motorvärmare då. Men det är ju inte ”snabbt fixat” liksom, måste ju fortfarande ha framförhållning. Den funderingen fortsätter, nu ska jag ta mig upp till sängen med en eldriven värmefilt!

,

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *