Sitter i köket hos Birgitta och hennes familj. Det är helt fantastiskt. De är så mysiga och snälla och det är bara så himla kul att vara här. De tog in mig som att det var helt självklart. Det räckte med att öppna ytterdörren när jag kom hit i fredags så var det som att allt tvivel om att åka hit bara försvann. Allt rann av. Jag förstod precis varför jag åkt hit. Det var som att alla borde, måsten och förväntningar hemifrån inte nådde mig längre. Jag såg nästan framför mig hur banden som höll i mig klipptes när jag klev innanför dörren. Sådana där lite bredare sidenband i någon beige nyans. Två, eller kanske tre. Spänningen i banden släppte och de blev kvar på stenläggningen utanför. Och där ligger de fortfarande.
Birgitta mötte mig som att det var igår vi setts senast och hela känslan i huset fick mig att känna att här, här vill jag gömma mig och bara få vara. Birgittas man och hennes två i-princip-vuxna-barn är också så himla välkomnande, hjälpsamma och bra. Och labben. Den snälla, mysiga, ljusbrun/creamfärgade labradoren som alltid kommer och möter med glada, snälla ögon. Blir alldeles bortskämd med att Birgitta lagar middag varje kväll, Coco (dotter) hjälpte mig bland annat med kaffemaskinen och Archie (sonen) kom till min räddning med hemsidan. Ingen dömer mig när jag inte förstår hur man gör saker ”rätt”, men vi skämtar ändå om våra olikheter.
Jag vet inte om det här är någon skilsmässobarn-grej, vet att jag snubblade över någon liten text om det bara för ett par veckor sen, men läste inte mer om det då. Eller om det var någon jag pratade med det om..? Hur som, jag har ibland känt att det är skönt att komma hem och gömma mig hos en familj som känns trygg, där jag känner mig trygg. Jag behöver liksom inte känna att jag är en aktiv del, eller kanske känna dem speciellt väl, man känner ju ganska snart om det finns en fin, snäll och bra stämning. Det skämtas, gnabbas och diskuteras om diverse. Det spelar ingen roll att jag sitter där, de är bara sig själva. Sitta lite i ett hörn och bara känna att jag får vara med räcker. Inte för att jag inte haft ett tryggt hem, det har jag verkligen, men någonting är det. Antagligen bara få försvinna lite från min egen verklighet. Men det kanske inte alls är någon skilsmässobarn-grej, så kanske det är för de flesta. Det är i alla fall väldigt trevligt här, och en typisk sån situation där det känns bra.
Så vad har jag gjort hittills då? Jag har inte bara suttit med min dator och försökt få till den där hemsidan. Verkligen inte. Det är därför den fortfarande egentligen är lite halvfärdig. Men det kommer. Jag lägger upp här ändå nu, roligare att jobba på det nya ju? Det blev en del sådant första dagarna, tog mig en tur till caféet Birgitta jobbar på nu, endast en liten tre-minuters-promenad från huset. The Old Post Office Coffee Shop. Litet, mysigt, perfekt sitta och skriva-tillhåll. Mysig trädgård, antikhandel och kreativ shop som tillhör.
I måndags var Birgitta ledig så då tog vi oss en liten utflyktstur! En sväng till Broadway och gick i små mysiga butiker. En riktig Cotswold-by. Fina hus med en English countryside-backdrop, skymtar gröna, böljade kullar bortom de gulaktiga stenfasaderna. Lunch på The Horse and Groom, en pub jag skymtat på Instagram skulle vara bra, och det var den. Belägen i Bourton-on-the-Hill. Ljust tak med mörka balkar, en fondvägg i en mörk petroliumblå, en bardisk i Harry’s-anda, men mindre (eller alltså Harry’s-anda är väl fel egentligen, för det är väl Harry’s som kopierat av direkt härifrån, men ni fattar vad jag menar), kombinerat med sparande av de ruffa stenväggarna. En vägg här, en där och en tokbred dörrpost. En tänd brasa och djupa fönsternischer, sådana där man bara vill krypa upp i med en kopp te och en bok, som man antagligen inte läser så mycket i för man fastnar i att titta ut. Titta på bilarna som kör förbi, folket som går in och ut ur puben, de gula och röda nyanserna på löven.
Vi delade. En burgare och en ravioli. Hur bra grej? Det borde man verkligen göra oftare. Beställa olika och dela. En fluffig latte på det och en demonstration över att man inte ska vara rädd för att ta för sig. Jag tordes inte ställa mig upp, gå runt och ta bild på puben, utan tog blygt ett kort från där vi satt. Birgitta ställde sig upp själv och gjorde det åt mig, pratade med killen som var där, frågade om det var okej och han visade sig vara hur trevlig som helst, de småpratade en stund och det slutade givetvis med att jag gick en sväng och tog ett par bilder. Jag behöver mer Birgitta i mitt liv.
Nästa stopp var i Evesham och kul butik, TK Maxx. Märkesprylar, och visserligen mindre kända märkesprylar, till en himla massa rabatt. Alla kategorier. Shoppade jag något? Alltså. Jag har ju ändå köpt mig resan hit och allt. Hålla nere på utgifterna och så vidare. Men när jag ÄNDÅ är här. Jodå. Ett par små grejer slank med hem.
Tisdag; en sväng till Elmley Castle, krabblunch på pub och en liten promenix på knappt en mil. Det var eftermiddag. De räknade med att den skulle ta tre timmar. Tre timmar? För en mil? Nog för att det går lite uppför, ganska mycket uppför, och nedför och man får räkna med att det tar längre tid än hemma. Men tre timmar? Räknade inte efter vad det innebar, jag gick. För jag skulle gå den där. Så var det med det bara. Jag tog kameran på axeln och började traska. Tog kameran på axeln. Finns i alla fall någon eller ett par stycken som vet vad det innebär. Genast blir promenaden en längre promenad. För det ska stannas och fotas här och där (bilderna får dock komma upp här när jag kommit hem).
Började med uppför, rätt mycket uppför. Kom ett par regndroppar. Några till. ”Äh, lite regn har ingen dött av”. Tänker tillbaka på den där löpturen jag tog i höstas när jag var precis genomsur efter tio minuter. Skjuter bort den och fortsätter. Kameran ligger ändå i sin väska. Kommer upp en bit till, börjar få utsikt som inte alls är dum. Böljande kullar, olika fält, byn jag kom ifrån, ett par byar längre bort. Regnet lättar något och när det öppnar sig ytterligare lite till, i en hage med ett gäng fluffiga, vita får och jag vänder mig om har det också kommit fram en regnbåge. Man kan skymta två en kort stund innan bara den första är kvar igen. Molnen drar undan och färgerna försvinner från ena sidan till den andra. Fortsätter uppåt.
Lite väl lerigt för mina gympadojjor och jag noterar för mig själv att nästa gång ska jag kosta på mig att i bagaget ta med ett par kängor och en mer oöm jacka. Jag trivs ju ändå bäst här ute. Det är här jag håller mig. Jag hade ju både plats och vikt över.
Kommer upp mot en grind solen skiner igenom och när jag närmar mig den ser jag hur landskapet flackar och jag ser hur långt som helst. Alltså det är så fint här. Herregud så fint det är.
Vägen och stigen fortsätter med den här utsikten en bra bit, står ett par tallar längs med vägen, känns lite ovanligt här. Lite väderbitna och mer knotiga än våra timmertallar hemma dock. Börjar skymma lite. Inte så farligt, men solen är helt klart på nedgång. Skickar en bild, får tillbaka en från Sverige med typ ”hur är det sol fortfarande?! Här har det varit mörkt i två timmar”, inser att ja, nog för att vi ligger efter en timme, men det börjar kanske dra ihop sig att försöka komma tillbaka. Hur långt jag har kvar? Ingen aning. Men stoppar ned kameran och tar bara upp den ett par gånger till, där jag bara inte kunde låta bli. Sen är det nästan lite mörkt för den också. Det är ändå något charmigt med att gå där uppe på högsta punkten vid den tiden också, oändlig vy åt båda håll, ljus som börjar tändas, månen som kikar fram. Fortfarande inte mörkt-mörkt. Börjar gå nedåt och solen hamnar på baksidan av kammen jag gått på. Blir genast lite mörkare. Fasaner flyger upp till höger och vänster, blir lite svårt att se HUR lerigt det är. I den branta nedförsbacken. Kommer jag halka på arslet eller finns det en grästuss som kommer hålla kvar foten där jag tänker?
Fortfarande ändå lite charmigt. Där är jag inte rädd för mörkret. Bonnunge och så vidare. Då är mörkret i en stad betydligt mer otäckt. Ser fortfarande belysningarna som kommer igång, hör ett får på håll och helt plötsligt så har jag en dovhjort framför mig. Jag antar att det är en dovhjort i alla fall. Med den där svarta svansen. Den stannar till, lyssnar lite och studsar sedan vidare sådär som dovhjortar gör. Ha. Värt att traska lite i mörkret för.
Kommer ner till asfaltsvägen och det är väl egentligen här det blir lite otäckt. Vägen är trång, med tät häck på båda sidor om vägen och jag har inte tillstymmelse till reflexer. Men det går fint! Överlevde och så vidare, kommer ner till min lilla Kia igen, ungefär exakt tre timmar senare.
För ja, den där hyrbilen var en liten vit Kia. Faktiskt trevlig liten bil. Kvick och smidig. Och med en aning mer finesser än Polon jag hade i höstas…
Igår blev det ett par promenader här i Beckford, en smått förvirrad för att hitta bra väg att gå på för mig själv med en vän i öronen och en med Birgitta och Paddy (labben), jobb med hemsidan och en himla trevlig avslutning med The Stump i sällskap av Sophie och Nathan. Vägen härifrån och dit var en väg jag kände igen, var kul att köra den igen. Kändes bra att fortfarande hitta. Den går nämligen via Bourton-on-the-Water och fiket Birgitta jobbade på förut, så det är den jag körde när jag skulle till fiket eller hälsa på Birgitta, och från Bourton och ner är det samma väg som jag körde ett par gånger när jag träffade Sophie. Så himla kul att se dem igen. Det är lika där, som att ingen tid gått, Sophie kramar om mig sådär varmt som bara vissa kan och de tittar båda två på mig glatt och frågar hur det är. De strålar båda två på något vis. Uppdaterar om livet, både det bra och det dåliga, och planerar helgen. För imorgon blir det att åka härifrån till Sophie och Nathan istället.
Herregud. Jag ska härifrån imorgon. Det är alldeles för snart. Lite separationsångest. Det ska bli fantastiskt mysigt att åka över till Sophie och Nathan, verkligen, men helgen kommer ju bara swisha förbi och sen är jag hemma igen. Vad känner vi för det? Antar att det ska bli lite skönt att komma hem också, men jag är inte riktigt färdig ju! Vill vara här en liten stund till bara. Gömma mig lite till. Slippa de där måstena. Och julstress. Folk har börjat julstressa va? Tycker det verkar så. Snart första advent. Men det är ändå några dagar kvar. Det är inte över ÄN.
