En halv fredag bakom kulisserna och sedan en lördag i butiken. I fullt ös. Det var lite nervigt i början, allra helst att ta betalt, men jag tyckte nog att jag började få koll på det framåt eftermiddagen. Fortfarande lite nervöst att ta betalt, men det är inte så svårt egentligen. Det är nog bara att det känns stressande när en kund står och tittar på en samtidigt. Kunder är jag ju ändå van vid, betalningen brukar däremot ske mot faktura i vanliga fall. Det var väl i och för sig ungefär samma stress som när kunder står bakom ryggen och ska se hur man kopplar eller borrar någonting. Men den stressen har snarare byggt upp till att bli en irritation över att folk inte fattar bättre. Här väntar de ju faktiskt på att jag ska bli färdig så de kan gå därifrån. Men det var kul! Det var faktiskt väldigt roligt. Jag hade en gång för väldigt väldigt längesedan ett par dagars praktik på JC i Västervik, jag var väl kanske 13-14 år, och kommer fortfarande ihåg hur roligt jag tyckte att det var att gå där bland alla fina kläder, vika till det som inte låg riktigt rätt, packa upp och vika nyinkomna plagg, se till att alla storlekar låg framme och eventuellt småprata och hjälpa kunder med storlekar. Så jag log lite åt mig själv när jag gick där och kollade storlekar, vek iordning en stickad tröja, stoppade in en etikett. Här är kvalitén något högre än på JC kan jag väl säga, men det är liksom bara som att det har följt min ålder och erfarenhet på något vis. Då var JC en av de finare butikerna i stan med flest märkeskläder och fina kvalitéer, idag står jag på ett företag där visserligen ett par jeans eller en blus kostar ungefär som de skulle kunna ha gjort på JC då (jag har inte koll på deras prisbild idag), men också med dessa fantastiska engelskt producerade kappor och capear som är så fina och med sådan bra kvalité som det bara kan bli. Man provar en kappa och passformen är som gjord. Servicen är också en annan, personlig service, vi ska finnas tillgängliga på ett helt annat sätt och alla stickade plagg och jeans är ”for display only”, vilket innebär att kunder inte ska vara på och pilla på de fint vikta stickade plaggen, de ska fråga oss efter storlek. Alla storlekar finns heller inte framme i allt, vi ska visa allt luftigt och snyggt, inte trångt och tillknölat. Saknas storlek kilar vi bak till lagret och hämtar. 

Bara att vika plaggen är något annat. Allt ska ligga perfekt. Och enhetligt, det är bestämt hur många som ska ligga framme av varje och hur de ska vikas. Det är också därför kunderna istället ska fråga oss om de vill prova, vi har inte tiden att vika om allt hela tiden. Vi får vika om mycket ändå, men meningen är att vi ska gå fram till kunderna och höra om vi kan hjälpa dem på något sätt, snarare än att de ska ha hunnit vända upp och ner på de fyra perfekt vikta kabelstickade tröjorna och inse att deras storlek i alla fall inte ligger där. 

Tjejerna som jobbade i butiken i lördags var allihop så mysiga. Vi var några stycken som var helt nya på det hela, men där kan man prata om tjejer som lyfte varandra, de som varit i butiken tidigare gav oss en bra knuff och stadigt självförtroende att stå på, att det där inte var några problem och att vi löste det fantastiskt bra. En av de som är ordinarie ryckte in när jag hade en kund, på ett sätt som inte alls avslöjade att jag var ny eller okunnig, hon bara la sig i vårat samtal på ett helt naturligt sätt och typ ”visade” mig hur jag kunde göra och vad som kunde vara bra att säga. Sjukt professionellt. Butikschefen är bäst bara. Kvinnan som jobbar med sminket på fotograferingar och så var också inne och jobbade, väldigt social och lätt. Skämtar, skrattar och pratar väldigt lätt med alla. Tjejen som jobbar med fotografen ställde upp, hon och jag åt lunch ihop, också supermysig. Var nog inte sista lunchen vi åt ihop. En nyzeeländsk tjej som jobbar i customer care, hon behöver ingen närmare presentation, hon är kiwi. Ett par yngre tjejer, den ena hade varit med och jobbat på mässor tidigare. Så vi var ett rätt blandat gäng, hoppat in från olika delar av företaget. Jätteroligt faktiskt, eftersom vi i design sitter lite för oss själva blir det inte att jag pratar med så många andra än de i design, så det är kul att lära känna fler. De är lite kort om folk (minst sagt) i butiken, och är det inte det här som indikerar ett bra företag egentligen? Folk ställer upp för varandra. Nästa helg har jag hört att både Head of Design och Head of Finance har erbjudit sig att hjälpa till. De bryr sig om varandra och (de flesta) ser sig inte som att de är bättre än någon annan. Det finns såklart alla typer på alla företag, men andan som det märks att Jade verkligen försöker implementera är att se företaget som en familj, att vi gör och löser saker tillsammans, alla krävs för att få resultatet vi vill nå. 

I söndags hände inget speciellt spännande, det behövdes inte riktigt efter den jobbveckan och lördagen. Men jag gick till ett mysigt café här i Bourton och åt frukost. Det var väl egentligen inget märkvärdigt med det, förutom en liten händelse. Jag satt på en bänk som gick längs med hela den ena långsidan på caféet med bord på lite lagom avstånd, som det kan vara typ inne på Espresso House ni vet? Så sällskap sitter på rad liksom? Det kommer tre äldre damer och sätter sig bredvid mig, de har beställt sig en smördegsbakelse och varsin kopp te (kan också varit kaffe). De delar denna smördegsbakelse på tre och sitter där på rad. Så mysigt. De har rest hit från Eastbourne (om jag hörde rätt), vilket är ungefär tre och en halv timma härifrån. Jag ler lite och tänker att det där hoppas jag är Emma, Linn och jag när vi blir gamla. Ta bilen på en roadtrip, prata om våra tidigare och planera våra nästa, över en kopp te med en delad bakelse, på ett litet fik ute i obygden. Närmsta tanten vänder sig till mig och kommenterar att hon tycker att jag har en fin tröja. Jag säger var den är ifrån och att jag köpt den ganska nyligen så den finns säkert att hitta. Hon svarar att hon inte är härifrån och att de rest hit från Eastbourne, vilket då ger att jag säger att jag är från Sverige. Hon lyser upp och berättar att hon har en dotter som bor i Danderyd, att hon inte sett familjen på åtta månader och att hon verkligen ser fram emot att träffa dem vid jul. Om jag fattade det rätt har hon också barnbarnsbarn som hon inte träffat än. Hon vänder sig till sina väninnor ”she’s from Sweden!” ”Yeah, we heard that..”. Hon vänder sig till mig igen och vi byter några meningar innan hon återgår till sina vänner och det tillkomna paret som satt sig mitt emot dem. Jag säger att det var väldigt trevligt att träffa henne innan jag går och hon säger att hon ska berätta om mig för sin dotter. Tänk vad trevligt folk man kan träffa på bara sådär, som verkligen bara sprider glädje. Det är sådana där som man vill spara någonstans inne i hjärtat och som man vet har påverkat en på något sätt. Något sådant där citat kommer upp om att olika människor har olika meningar med att vi träffar dem. Vissa stannar längre, andra möter man bara kort. För mig kan en sådan där kort stund bli för kort. Jag kan känna att jag vill veta mer om henne, prata mer med henne, höra hennes historia. Jag får liksom hålla mig ifrån att ta kontaktuppgifter av henne, för att jag vet att det egentligen inte kommer leda någonstans. Även om jag skulle vilja. Vill spara henne, komma ihåg henne, kunna ringa henne om jag skulle vilja. Jag gör det ibland ändå, kastar mig ut, tar telefonnummer, hör av mig till folk som jag egentligen inte känner ”tillräckligt” väl. Men hur ska man kunna lära känna folk om inte någon tar initiativet? Hellre en pinsam kopp kaffe än att man undrar om man just gått miste om en ny vän. Men en tant på ett fik. Jag fick kanske hålla mig där. Men det kändes liksom som att hon inte var riktigt färdig med mig heller när jag gick. Jag skriver om henne nu, för att komma ihåg henne och för att hjälpa till att spara henne där inne i hjärtat. 

Det är verkligen människorna som gör det. För mig är det i alla fall det. Möten med människor som man fastnar för direkt, som man lär sig saker av, som man trivs ihop med och som gör ens dagar lite bättre. Lite roligare. Det blir så tydligt när jag är iväg såhär där jag inte känner någon. Jag hittar några som jag känner att jag kommer bra överens med eller som är på samma våglängd, och livet känns helt plötsligt mycket lättare. En konversation med en tant på ett fik kan göra mer än vad man tror! Något som gör ännu mer är när man går ut och äter med en vän. Middagen med Caitlin blev framflyttat till igår kväll. Och det var så kul! Vi hade egentligen inte pratat med varandra jättemycket innan, mer än när vi möttes i köket i huset jag bodde i sist. Vi har hållit lite kontakt med sms, men inte så mycket. Det var en sådan där när det kändes som att det bara funkar. När man känner att man har mycket gemensamt. Kommer ihåg att bland det första vi bondade över var “Escape to the Country”, det där engelska programmet när de letar hus på landet? När vi insåg att vi var ungefär lika besatta av det var det färdigt, då blev vi vänner (var längesen jag såg det nu dock…). Vi gjorde en proper catch up, vad hände i huset efter att jag lämnat, vart hon tog vägen under lock down, nästa house share hon varit i som var hemskt och hur hon tillslut fick tag på en egen lägenhet. Hur det gått med hennes PhD, vad jag gjort sedan jag åkte hem, jobb som elektriker, skilsmässa och hur våra restriktioner fungerade. Hur man skaffar vänner i Cheltenham och att det inte bara är jag som tycker att det är svårt. Vi skrattade över dåliga Tinder-dejter, diskuterade modevärlden och hur den borde se ut (och hur jag ska förändra den), att lock down nästan gjorde det brittiska folket till alkoholister och att hon har en fransk vän som jobbar med hur Brexit påverkat fårbönder i Wales för sin PhD. Nej men ni vet. Det var både högt och lågt och verkligen bara som att träffa en vän som man inte sett på länge. 

Jobbet flyter på, sista mötena med Jade om AW22 (Autumn Winter 2022) är gjorda, kollektionen är satt. Så närmsta dagarna ska det förberedas inför säljmöten och sedan är det start på SS23 (Spring Summer) som gäller!

Nu börjar veckorna gå fort. Jag har tappat räkningen på hur många veckor jag varit här? Vet i alla fall att jag snart är halvvägs, är det efter nästa vecka? Eller är det om två? Spelar egentligen ingen roll, känns som att jag lagom börjar komma in i det. Och äntligen börjar lära känna lite folk, åt middag med kvinnan från caféet i veckan vilket var supertrevligt! Ska ut och äta imorgon kväll med en tjej jag bodde ihop med senast jag var här (ska bli jättekul att träffa henne igen!), planerar frukost eller lunch med en kollega nästa helg, har en del kontakt med en tjej från kursen, killarna i kaffevagnen och matvagnen känner igen mig och tjatar om lite av varje. En av dem är också en frilansande Art Director vilket ger oss en del att prata om, är ju ganska närbesläktat med designer. Fick också reda på igår att han bott i Nya Zeeland?! Där kan jag ju säga att vi har något att prata om. Nya Zeeland ändå, trivdes så bra där när jag var där med Emma och Linn. Börjar för övrigt bli tio år sedan snart… 

Hade också en liten liten incident med min bil i fredags. Ni vet England. De behöver inte ha igång lyset på sina bilar jämt. Vilket innebär. Lysena stänger inte av automatiskt när man drar ur nyckeln. Åker man tidigt på morgonen, behöver lyset igång, kommer fram till jobbet och det är ljust ute, då kan man glömma att stänga av det. Allra helst om man också pratar i telefon (om nu det gör saken bättre eller sämre vet jag inte). Mitt batteri var tokslut när jag skulle köra hem i fredags kväll. Jag och en mönsterkonstruktör som bara kommer in någon gång ibland hade varit kvar lite senare än de flesta en fredag, så många hade redan åkt. Mötte en kvinna på parkeringen som väldigt snällt väntade på mig medan jag gick tillbaka till kontoret och kollade om det fanns någon kvar som kunde hjälpa mig. Jade (ägare av företaget) var där. Och var den första jag stötte på. Kanske liksom inte riktigt DET jag tänkt mig skulle bli det jag pratade med henne om första gången jag höll en längre konversation med henne. Men ja. När jag kom tillbaka in tittade hon oroligt på mig och undrade om allt var okej, varpå hon ringde sin halvbror som i sällskap med Jades pappa kom och hjälpte mig. Så där stod jag alltså en fredagkväll med Jades pappa, hennes halvbror och den här fantastiskt vänliga kollegan som fortfarande väntade på mig och såg till att jag kom hem (och som faktiskt var den som i slutändan lyckades få fram startkablar), och försökte få liv i det där stackars batteriet som jag tagit slut på för att jag glömt lysena igång, Det hela kändes lite komiskt. Ja, jo, lite pinsamt också. Jag borde verkligen kunna bättre än att glömma det igång. Men vet ni, inget ont som inte har något gott med sig, Jades pappa var verkligen jättesnäll och brodern, Harvey, ser jag ibland på kontoret och pratar nu lite med när jag ser honom. Jade har sagt mer till mig i veckan och jag har känt att det varit lättare att prata med henne också. 

Jag har erbjudit mig att jobba extra i nyöppnade boutiquen och hoppas på att lära känna dem som jobbar där bättre. Har smygstartat idag, de verkar mycket trevliga, det är kul att lära känna flera och ha fler att prata ett ord med i köket eller påväg genom hallen även om det inte blir så många eller långa meningar. 

Så imorgon blir det då alltså jobb och middag med Caitlin, på söndag blir det väl antagligen en utflykt till något närliggande slott/park eller fik beroende på väder. Har ju hunnit knöla in båda tidigare, så varför inte på söndag också? Förra helgen blev det en sådan, blev hemskt glad när min lilla Polo startade utan problem på lördagen och tog mig till Quince and Clover at Great Tew för en trevlig lunch och fantastisk kaffe! Kan ha varit bästa kaffet hittills, så tips, är ni i Cotswold och är in great need av en väldigt trevlig latte, åk till Great Tew. Den var ”lush” som de säger här. Fantastiskt skum. I klass med People i Västervik (för där är annars BÄSTA kaffet, kul att en frisör i stan tar den titeln). Hur som, jag satt där och skrev en stund. Gömde mig med min latte och penna i ett hörn. Harvey smsade faktiskt och kollade om bilen gick som den skulle, vilket ändå var fint ju! Väldigt trevlig personal på fiket. En tjej bakom mig som räddade min penna åt mig när jag tappade den och den rullade iväg. Sista kaffefluffet slut, slår igen anteckningsboken och tar Polon till Chastleton House & Garden. Parkeringen är uppe på kullen ovanför huset, så när man tar sig ner till huset ser man det på lite håll medan man går nedför en engelsk fårbeteskulle. Med får i. Vita fluffiga får, ekar, och en träbänk för de som behöver ta en liten sittpaus på vägen tillbaka upp till parkeringen. Stället ägs sedan 1991 av National Trust. De har lämnat huset som det var, så mycket fina gamla möbler står ställda som de en gång användes. Redan innan -91 hade tidigare ägarna visats upp delar av huset för besökare, så vissa delar var väldigt gamla. Ett stort fyravåningars gammalt fint Jakobitiskt stenhus med tillhörande stall och trädgård. The Long Gallery högst upp, som sträckte sig genom hela huset och med två fyrkantiga toalettluckor, med fallhöjd heeeela vägen ner till backen. Intressant. Hade också ett helt otroligt tak med massor av detaljer. Mysig trädgård med dedikerade krocket-gräsmattor, köksträdgård och en anlagd rund trädgårdsdel som de döpte till ”The Best Garden” eftersom den sågs från de bästa fönsterna i huset. En fin höstdag i en engelsk trädgård med min kamera. Mycket trevligt faktiskt.

Söndagen åkte jag tillbaka till Temple Guiting Pantry, åt lunch och pratade med min nyfunna svenska vän. Servitriserna kände igen mig så hon kom själv ut med maten till mig och tog en kopp kaffe medan jag åt. Det kanske kan verka som en inte så stor grej, men det var så mysigt. Det är så roligt att prata med någon som flyttat hit och hur hon ser på det. Prata med någon som man också har mycket gemensamt med. Som förstår situationen. Hon hade dagen innan bakat prinsesstårta till personalen, de hade en bit kvar och den fick jag! Också så roligt, det var någon annan i personalen som påpekat detta och sagt att ”Men Anna kanske vill ha en bit?!”, kul att de redan kan mitt namn. Killen som kom ut med tårtbiten var kanske i 20årsåldern och såg sjukt stolt ut när jag uppenbarligen blev lite smått lycklig över denna tårtbit. ”Jag vet att den är svensk” säger han med ett stort leende, jag frågar vad han tyckte om den och han sa att han gillade den, mycket grädde, men det var bra ändå. Jag kan säga att den var fantastisk. Prinsesstårta ändå va. Japp, jag satt där och var löjligt nöjd över min tårtbit. Jag har hittat vänner på ett litet fik ute på engelska landsbygden av en till synes slump. Sen är ju frågan om det var en slump eller om det finns någon sorts mening med detta, vill ju gärna tro att det finns någon mening med det mesta som inträffar i ens liv. Men utan den där bilen och ett sökande efter kaféer ute i obygden hade jag ju inte hamnat där. Hade jag heller inte råkat nämna att jag var svensk hade jag ju antagligen inte träffat Birgitta, som hon heter, heller. 

I övrigt skulle jag vilja säga att det slagit om och blivit höst här. Har varit rätt kyligt ett par dagar, sådan där hög härlig höstluft. Solen har strålat och löven börjat gulna. Ganska mysigt faktiskt. Här påstår de att det blivit vinter och att hösten bara försvann. Jag skulle som sagt vilja påstå att hösten precis börjat. Men det beror väl på vad man har för preferenser antar jag. Tittar på de gula löven och undrar lite hur det är jämfört med hemma. Där började det ju bli höst när jag åkte. Det är ju som sagt snart två månader sedan. Tiden ändå va. Vissa dagar känns alldeles för långa och ibland känns det som att veckor försvinner. Bra märkligt. 

Jag vill inte bli tjatig. Känns som att varje inlägg börjar med ”sitter på ett fik…”, men idag. Idag har jag hittat ett ställe jag tänker åka tillbaka till ofta. Och då har jag inte fått maten än. Tog min lilla röda fara (som senaste inlägget handlade om, köpte mig en liten bil i fredags!) och åkte ish en kvart ut i skogen (eller alltså skogen känns fel, det är ju liksom inte skog. Granar och tallar. Det är åker så långt ögat når. Lite buskage här och där) till en liten by (tror jag, några hus på samma ställe = by?) Som jag i Apples karta hittade skulle ha ett fik med en liten inredningsbutik.

Blev avbruten. Har fått en anledning till att åka hit igen. Förutom att det är supermysigt, ligger lite in bakom, ute i en liten engelsk by. Har en uteservering med en manshög grön häck runt, Cotswoldgrus, caféset med parasoll. Lagom stort. Inneservering som såg helt underbart mysig ut, öppen spis, böcker, kuddar. Hann inte se så mycket mer när jag gick förbi än att känslan var ”här ska jag sitta när vädret börjar bli kallare”. En inredningsbutik med L:a Bruket och dansk design förutom allt brittiskt fint. Sådär inlivad med rummet kassan står i. Fortsätter åt ena hållet, sittplatser för att fika eller äta är åt andra. Tyst och lugnt. Gemytligt. En trimmer som hörs på avstånd. Solen som värmer. Känner att jag andas ut och nog helst bara skulle vilja vara här. 

Så den där ytterligare anledningen då. Serveringskillen undrar om jag verkligen sitter bra med solen i ögonen, vill jag ha ett parasoll? Jag satte mig ju i solen av en anledning jag. Så jag kastar ur mig ”Nej då! Det är jättebra. Är svensk, vi tar all sol vi kan få!” typ. Fick inte så mycket respons på den och känner kanske efteråt att det där var onödigt..? Två minuter senare kommer det ut en kvinna, typ i ålder med Mamma eller något yngre, och säger ”Hej! Hörde att du är svensk!” Blir nästan lite kortslutning först. Jag förväntar mig inte att träffa någon svensk här. Även om det bara är ett par timmar sedan jag pratade med Mamma måste hjärnan liksom ställa om på något vis. 

Hon frågar var jag bor, hur länge jag varit här, vad jag gör här, hur länge jag ska stanna. Hon har bott här sedan 1996-97 någon gång, drivit egen restaurang i (utanför? Var nog utanför) Cheltenham. När hon hade den här restaurangen, Svea, rekryterade de personal från Sverige. Några stannade och de är antagligen typ i min ålder! Vi pratade om att det kan bli lite ensamt, hon hade i min ålder bott i Italien och kände igen scenariot. Vi konstaterar att vi antagligen jobbar om varandra mycket, men ska försöka få ihop något för att ses. Kanske till och med ihop med den där jättemysiga tjejen från Kalmar som bor här (vi hade konstaterat att jag var från Västervik och hon från Göteborg). Alltså SÅ himla trevlig. Och så snäll. Vi pratade om att britter nog är lite svåra att komma nära, det hade tagit henne år att få engelska vänner. De är jättebra på jobbet, verkligen, supertrevliga, men det är ganska ytligt. 

Fick just en latte i ett Duralex-glas som skulle kunna ha kommit från Mammas köksskåp. 

Jag sa att vi svenskar är ju också kända för att vara reserverade och typ ursäktade att de är lite svåra varpå hon svarar att ja, men jag tycker nog att britterna är värre. Lite skönt att höra från någon annan faktiskt. Då är det kanske inte bara mitt ”fel” att jag inte känner att jag lyckas med vänskapsfixandet. Hon konstaterade också att det kanske är olika när man är ute och reser eller är hemma. Att man kanske blir mer reserverad hemma, vilket det nog ligger något i.

Ja, nä men som sagt. Det här ska bli mitt nya ställe. TÄNK vad bra att jag köpte den där bilen?! Kanske till och med kan hjälpa mig skaffa en vän eller två! (Jag insåg när jag kom hem och tittade på hennes Facebook-profil att hon hetat Ström, vilket min Mamma (och jag sen i fredags!) också heter. Min Morfar var från Borås och det finns släkt i Göteborg, den här kvinnan är från Göteborg. Det skulle alltså kunna visa sig att vi typ är släkt. Oavsett så är det ändå lite häftigt.) 

Var meningen (åh! Jag hör en stor traktor!) att detta skulle bli någon form av uppdatering eftersom det är två veckor sedan senast. Ni får stå ut med att mina inlägg blir långa, det är uppenbarligen så jag jobbar. Vill ju få med så mycket som möjligt!

Skrev inget förra helgen därför att det inte kändes som att det hänt så mycket. Jag jobbade, dåligt väder på lördagen så det blev en sväng in till Cheltenham och sitta på ett brunch-ställe, söndagen bakade jag faktiskt visserligen, vilket var väldigt trevligt! Kakor som smakar som hemma, lindrade hemlängtan lite. För ja, det har varit lite hemlängtan. Ganska mycket hemlängtan vissa dagar. Jag vill verkligen inte gnälla, det här är ett drömscenario. Jag bor i England, i Cotswolds, med små gula stenhus och vidsträckta vidder. Det som jag drömt om. Jag ”jobbar” som DESIGNER och slavar inte på någon pub för att kunna vara här. Jag fick också praktikplatsen högst upp på listan, med värderingar jag tycker är riktigt bra och jättefina designs. Och företaget, vilket företag. Expanderande, uppmuntrande, så trevliga kollegor. Jag vill verkligen inte att det ska framstå som gnäll, det är bara lite ensamt ibland. Jag har jättefina vänner och familj som ringer och smsar. Jag hade en vindejt över videosamtal med Jenny förra helgen, det var GULD! Men det blir inte samma sak som att ses. Någon att ta en kaffe med eller ta en promenad med. Och som sagt, de är jättebra på jobbet, hjälper mig med allt jag ber om och lite till, vill mig bara väl, men jag hamnar lite utanför.

Vissa dagar är långa, men när jag tänker tillbaka har fem veckor gått väldigt fort. Vill inte ”slösa” min tid här på att ha hemlängtan, men det kanske kan få vara en okej känsla att ha?

Det går ju åt rätt håll med den där ensamheten. Bilen kommer göra stor skillnad, nu kan jag åka runt och titta på saker, ta mig varsomhelst, närsomhelst. Jag har svenska vänner på g, jag har hoppat på en onlinekurs i veckan med mestadels britter där vi kommer ha ett videosamtal i veckan, vilket faktiskt var väldigt trevligt! En tjej bor i närheten så hon föreslog kaffe, hade ju varit superkul! Har lossnat rätt bra med en av tjejerna på jobbet i veckan med. Kommer nog bli en liten kaffe där med vart efter, nu när jag har bilen och kan åka till och från Cheltenham när jag vill. Och jag pratade lite mer med mina hyresvärdar förut när jag kom hem. Gjorde stora framsteg. Vilket är jätteskönt. Det har ju såklart bara gått bättre och bättre, ju mer jag lärt känna dem, men vi går ofta om varandra och jag ser dem inte så mycket. Nu mötte jag dem när jag kom hem, de har varit iväg hela helgen, så jag berättade om bilen (de var införstådda i att jag letade bil och hade pratat med dem om parkering och så vidare) och han visade mig parkeringsplatsen jag får stå på, de ville hemskt gärna titta på den och tyckte den var jättebra! Lite skönt att höra från någon annan att det nog ändå blev ett bra bilköp. De var imponerade över att den inte gått mer när jag ändå ”bara” betalat 995 pund, över att den var så ren och fin och BÅDE kasettbandspelare och CD! (Dock inga elhissar) Nej men de blev faktiskt nästan lite förtjusta, jättekul! Perfekt till det jag ska ha den till. Kvinnan sa att jag måste ju döpa den till något! Jag hade inte riktigt något bra svar på det, ”vad heter din Mamma?” ”Maria” ”Well then, Maria it is!”. Ja, varför inte?! 

Sen pratade vi en del jobb, vad det är jag egentligen gör på Holland Cooper, vad jag tror och vad de tror om företagets framtid. Skämtade, skrattade och hade riktigt trevligt. Känns bra att lära känna dem lite bättre. Slutade med att hon undrade om jag kanske kunde titta på en liten elgrej i huset? Lite kul ändå. 

Nej men så det känns lite som att det varit en vändpunkt idag. Saker känns faktiskt ganska mycket lättare idag. Skönt! 

Värsta bita-ihop-så-käken-stelnar-paniken börjar lägga sig och det börjar snarare bli ett övertrött fnitter. Från huvudvärk till ett lättande, lite nervöst, försiktigt skratt. Åt mig själv. Törs jag släppa på garden nu? Är allt löst? Kan jag slappna av nu? Jag har just köpt mig en bil i England? Var det genomtänkt verkligen? Jadå. Klart det var. Faktiskt väldigt vänt-och-vridet-genomtänkt, ältat och räknat. Och räknat igen. Det är logiskt, det har grunder, det är okej. Bästa sättet att ta mig runt (smidigt) och ett mer ekonomiskt alternativ till att hyra en bil, var att köpa en. Så då köpte jag en. När jag nu är här måste jag väl också utnyttja platsen jag är på och se så mycket som möjligt? Utan att nödvändigtvis behöva lägga timmar på att vänta på tåg? Dessutom går det inte att se allt från ett tåg eller en buss. Därav jämförelsen med hyrbil. Jaja, det finns grunder. Paniken infann sig ändå. Jag hade kanske vänt och vridit på det mesta. Hade kanske inte i DETALJ kollat upp det där med försäkring. Men vet ni. Jag har lärt mig att saker löser sig. Ibland är det onödigt att hålla på att oroa sig och lägga massa tid på saker när man inte har tillräckliga fakta än. Som typ vilken bil man tänkt sig. Hade jag inte hittat en försäkring, hade jag väl fått sälja bilen igen. Problem löst. Men det hade kanske inte gjort något om jag bara kikat lite, lite grann. När min Pappa eller min vän sa ”är det här verkligen genomtänkt? Har du kollat upp allt med skatt och försäkring? Du vet att det kostar också? Hur funkar det när du inte är medborgare?”. Klart jag vet att det kostar, det kostar ju hemma också. Kan säga att försäkringen fick vara bra dyr för att det skulle bli ett bättre alternativ att hyra. Det där med medborgare då? Tjaaa, alltså. Jag fick ändå ett litet intryck av att det inte skulle bli något problem. Fick till mig att bilen snarare registreras på en adress än på person, så sålänge jag har en adress borde det inte vara några problem. Och det var inga problem! Att köpa bil. Det gick väldigt smidigt. Såhär var det:

Lauren skickade vidare en länk på en bil hon fått upp på Facebook, en liten röd Polo, knappt 10 000 mil, -04. Volkswagen känns som ett bra märke, har ju hyfsat bra andrahandsvärde hemma i alla fall. Och jag menar. Amarok?! Hallå? (Den saknar jag för övrigt, min BIL!) Var också fantastiskt nöjd med Transportern jag hade ett tag. Kvalitetsbil helt enkelt. Ringer killen med bilen, efter lite this and that kommer vi fram till att han ska komma till jobbet med bilen, fantastiskt smidigt ju! Tydligen känner han också Jade och hennes man, så han vet precis var kontoret ligger. Inte jättemånga som har koll på det faktiskt. Det här var torsdag. Fredag kommer han med bilen, sådär runt 13.30. Har en annan man med sig också, så han själv kör en vräkig svart Land Rover, och den andre kör Polon. Genomtänkt. 

Pratade lite med dem och fick sen provköra. Och herregud vilken känsla! Sitta i en bil igen efter FEM veckor. Nej men faktiskt smått underbart. Nog för att jag körde på ”fel” sida av vägen och hade hela bilen på fel sida om mig, men ändå! En bil. Att ta sig varsomhelst, närsomhelst med. Svängde av stora vägen, gjorde en koll av bilen (allt enligt Pappas instruktioner), (öppnade dock aldrig bakluckan?! Så konstigt. Jag var väl kanske eventuellt lite nervös och ville bara HA bilen) och körde sedan tillbaka. Köpte bilen, han som sålde den (som ändå var bilförsäljare) skrev papperna färdigt, hjälpte mig att betala skatten på bilen och jag lovade dyrt och heligt att göra en banköverföring så snart han skickat sina bankdetaljer. De åkte och vips stod jag med bil! Kul ju! I tio minuter. Sedan började försäkringsletandet. Och det var inte helt lätt. Dyrt så förbannat kan jag säga, eftersom jag inte tjänat några poäng i deras ”om du har kört bil såhär många år utan att krocka”-system. Men det större problemet visade sig sen vara att jag inte är UK resident. Alltså, pengar är ju en sak, att bli nekad helt och hållet är ju lite svårare att göra något åt. Som jag sa, försäkringen fick vara bra jäkla dyr för att det skulle bli bättre att hyra. Hur som helst. Kollade runt, läste, började ringa runt. Försäkringar kan ju vara knöliga på svenska, nästan lite stolt över mig själv nu när jag tänker efter att jag ändå lyckades ringa typ fyra-fem försäkringsbolag och göra mig förstådd och förstå vad de sa, på engelska (herregud, börjar övertröttsfnittret gå över i någon form av jag-tog-mig-igenom-och-löste-det-stolthet här nu? Japp, skit i Jante, det är faktiskt liiite coolt att jag äger en bil i England. Sådetså.). Man måste ha en försäkring på bilen, annars får man inte köra den. Logiskt. Det slutade med att jag fick lämna bilen vid kontoret eftersom tjejen jag brukar åka med skulle hem och det såg inte fantastiskt ljust ut. Hade ingen lust att bli kvar där utan att kunna ta mig hem. Lite uppgiven, en god portion envishet och nästan en arbetsdag googling senare, 19.02 (började leta försäkring där runt elva-tolv på förmiddagen) lyckades jag teckna en försäkring. Och då hade jag suttit i princip konstant. Var helt slut. Och vågade inte riktigt tro på det. Har inte helt slappnat av på den än. Jag frågade tjejen på banken ett par, tre gånger om det verkligen var okej att jag inte var UK resident, när hon suckade och sa ”yes, we do insurance for nonUK residents” så tackade jag och tecknade den där försäkringen. Och så ville de ha bild på körkortet, så det skickade jag in. Men jag vet ju inte HELT säkert än om de har godkänt mig. 

Okej. Så lite stirrig, lite oklar på om jag skulle ha panik över pengarna jag just skickat iväg på en försäkring eller om jag bara skulle vara överlycklig över att jag har en bil, får jag ett sms av försäljaren med kontouppgifter. Fint. Vore ju bra att få den där betalningen överstökad också så det blir gjort. Behöver flytta över pengar mellan banker hos mig själv först, vilket inte kommer gå igenom förrän måndag morgon, men jag menar vad gör det? Internationella betalningar tar ju i alla fall ett par bankdagar innan de är genomförda, så det kommer ju icke göra någon större skillnad. Men ändå. Hade kanske kunnat vara bra att skicka över något form av kvitto. Nu blev det inte så. Ändå lite nervöst moment.

Lite av en pärs med den där bilen hela dagen igår. Att jag var trött är antagligen en underdrift. Huvudvärk. Ska jag vara lycklig eller ha panik? Är det här bra eller inte? Har det löst sig? Kan jag hämta bilen imorgon nu? Är allt okej? Hur ska det gå med betalningen? (Tycker inte om att vara skyldig folk pengar, allra helst inte när det handlar om sisådär 995 stycken Brittiska Pund). På det här kommer en liten identitetskris. Jorå. Gjorde ju då den där kontoöverföringen åt mig själv, går in och tittar igen att jag verkligen gjort den och får syn på att banken nu kallar mig ”Anna Ström”. Alltså jag har ju skickat in den där namnändringen själv (innan jag visste när jag skulle hit vill jag bara tillägga, med tanke på alla små praktiska detaljer som nu kommer följa, det där med pass till exempel. Har följt deras rekommendationer, men ska nog ta och ringa det där Skatteverket innan jag bokar biljetten hem) och har bara gått och väntat på att ändringen ska gå igenom, när jag väl hade bestämt mig så ville jag ju helst bara få igenom den så fort som möjligt. Men det blev liksom bara lite mycket. Just igår. Det blev en liten identitetskris. In på skatteverket. Anna Thellman är nu Anna Ström. 

Kommer bli fantastiskt bra med Ström, och just nu känns det väldigt bra. Lite invänjning bara, jag hette ju ändå Thellman ganska länge och trivdes bra med det. Antar att jag också måste börja vänja mig vid sjukt dåliga skämt om att vara elektriker som heter Ström… 

Vaknar upp idag, med viss oro i kroppen. Vill hämta bilen samtidigt som jag inte riktigt vet om jag vill veta av den. Tar bussen ut och ja. Där står den! Min alldeles egna, röda racer! Ändå lite fin ju! En Polo! Min bil. Den är min. Min lillasyster har haft nästan en likadan fast lila, lite åt det blå hållet skulle jag vilja säga. Vilket är också är lite roligt. En tvådörrars. Som jag inte kollat bagageluckan på. Som jag blivit retad för att det antagligen ligger ett halvt lik i. Jag har gått och köpt ett halvt lik utan att veta om det. Öppnade faktiskt bagagen. Inget lik, bara mattorna till bilen. 

Satte mig i bilen. Kändes lite bättre. Kände mig nästan till och med lite nöjd, om än fortfarande lite nervös. Måste ju också tanka skiten. Men det kan jag ju. Det är faktiskt inte så stor skillnad mot att tanka hemma. Kan jag köpa en bil ska jag väl re ut att tanka den. När jag fortfarande sitter där i bilen utan att ha startat den än och letar efter vilket gulligt litet fik ute i det fantastiska Cotswolds jag ska börja med att ta min nya kompis till får jag ett litet sms. Ett litet, litet sms. Från försäljaren. Han undrar var pengarna är? Du skickade dem väl igår? Alltså. Skickar man pengar sent en fredag kväll kommer de inte fram till en lördag i SVERIGE?! Hur tänkte han där liksom? Jag svarar att de inte kommer komma fram förrän i nästa vecka eftersom det uppenbarligen är en internationell betalning, och skriver också att jag var tvungen att göra en egen överföring. Att alternativet om han behöver pengarna nu är kontanter. Klart han vill ha kontanter. Så från att dagen skulle bli en ”prova på bilen ute på en landsbygdsväg utan så mycket trafik” eskalerade den till ”in i värsta stadssmeten” för att hitta en bankautomat. Och det var lite stök att få ut de där pengarna. Det ena kortet fick jag inte ta ut hur mycket som helst på, och det andra kortet var inte godkänt av den automaten. Måste hitta automat som tar det andra kortet. Alltså bara grejen att ta ut så mycket pengar kontant? Eller förresten, bara att ta ut kontanter ur automat? När gjorde man det senast?! Lyckades i alla fall få ut de där punden, men det var också svettigt ett tag, skulle jag lova honom kontanter och sedan inte kunna få ut dem? Jobbigt. Ringde upp, bestämde tid att mötas upp. Han lät inte irriterad, kändes lite bättre. Tog en kaffe och en väldigt god muffins på ”The Scandinavian Coffee Pod” medan jag väntade. Blåbär med en citronkräm i, strösslad med mandelflarn. Fluffig. Fantastisk fluffig latte. Sol. 

Mötte upp dem, kompisen/kompanjonen var med den här gången också. Han som sköter mesta snacket verkar det som. Väldigt trevlig faktiskt, svarade på mina frågor om bilägande och gav mig tips på vart jag borde åka med min nyinköpta bil. Att jag är i en av de trevligaste städerna i England, att jag inte kunde hamnat på ett mycket bättre ställe. Ändå kul att höra ju! Han tyckte roadtrip över till Wales är överskattat ”ta bilen på färjan över till Irland istället! Det är mycket bättre! Se Belfast och Dublin!” ”Antar att du är irländare?” ”Ja alltså halv nordirländare, de tillhör ju England vet du? Och andra halvan från södra Irland!” Kan ju finnas anledning till att han tyckte att jag hellre borde se Irland..?

To be honest, som de säger, så var det på sätt och vis skönt att bli av med betalningen. Då behövde jag inte fundera på att den skulle gå igenom hela veckan och att valutakursen skulle bli rätt (det har den inte blivit en enda gång med hyran), nu är det färdigt liksom. Check på den. Nu är det bara att de inte ska ringa upp mig från försäkringsbolaget och tycka att det är något fel på mitt körkort. Men hon sa ju att nonresidents var okej. Måste vara okej.

Känns faktiskt ganska bra just nu, jag har en BIL. Vändpunkten var nog lite där när jag var på väg från Cheltenham och hemåt. Jag hade klarat mig både in till centrum (vilket var lite av ett moment jag förstått skulle bli lite tråkigt), och ut igen, utan några problem. Rondeller, rödljus, trånga gator. Jag tog mig fram med min lilla Polo där nästan lika snabbt och smidigt som vilken britt med en liten tvådörrars som helst (inte riktigt kanske, men inte så långt ifrån. De har en lite annan körstil här. Lite hetsigare, men ändå lite generösare. Släpper fram varandra på ett annat sätt. Man måste nästan det på de här trånga gatorna och i de långa köerna, samtidigt som de smiter ut framför varandra betydligt trängre än vad jag skulle vanligtvis, men annars får man stå och vänta i all evighet). Ut på den där lilla slingriga vägen genom Cotswolds. Träd som hänger över vägen och skapar som tunnlar, en stenmur längs med vägen, ett snår som plötsligt öppnar sig och visar ett vidsträckt böljande landskap. En väg aningens för smal för två bilar, ett par hål i asfalten, en mötesplats att smidigt svänga in på vid möte. En röd liten Polo som just stannat längs med vägkanten för att riva fram systemkameran för att ta bild på den där trädtunneln som solens strålar silar sig så fint igenom. Polon susar vidare, med en svensk, blond tjej i som börjar känna att hon just köpt sig en liten kompis. En liten kompis som kommer ta henne genom England, förbi en by, till ett gammalt slott. Kanske till och med ett vattenfall. Slappnar av lite, växande självförtroende, på med radion. Ed Sheeran spelas. Givetvis. Där kommer första skrattet, jag kör min egen bil, i England, förbi ett får och ett stenhus, en grind och en vidsträckt åker, lyssnandes på Ed Sheeran, i en liten halv-skraltig, 1,2liters (jag har haft rätt bra motorer i mina tidigare bilar) röd Polo. Som behöver växlas ned i för branta, långa backar. Är det inte nästan lite filmiskt? Imorgon ska jag åka till det där supermysiga fiket jag hittade när jag först satte mig i bilen i morse, ute i någon liten by som jag aldrig hade kunnat ta mig till med buss. Och alldeles för långt bort för att gå till.  

Drömmen om England ändå va. Den är lite närmre nu.

Var på äventyr igår! Tog bussen till Moreton-in-Marsh, som är ett lite större samhälle än detta, men inte fantastiskt mycket större av min knappa analys. Tog mig en stärkande förmiddagsfika och traskade sedan mot Batsford Arboretum. En promenad över åkrar, genom fårhagar, upp lite för långt, ner igen och in genom entrén till denna stora park. Som jag fattat det, park anlagd till ett väldigt, väldigt stort hus (slott?), men som nu inte ägs av samma människa. …Person? Förening? Oklart. Huset är privatägt, parken ägs av någon form av organisation. Hur som, moving on, stor park med många olika slingrande stigar att följa, väldigt trevligt faktiskt, väldigt mycket olika planterade buskar och träd, vattenfall (dock utan vatten för tillfället, tänk er besvikelsen), en ringlande bäck, prunkande hortensior, ett par statyer i brons, en liten grotta och en utsiktplats med vid utsikt över det Engelska böljande landskapet. Såg också ett par fasaner och till min yttersta förtjuselse, en liten luddig kaninunge. Alltså fantastiskt galet jättesöt. Och jag fick komma jättenära. Inte riktigt så nära så jag kunde sno med mig den i kameraväskan, men nästan. En liten, liten luddboll som LÄTT hade fått plats i min hand. Nej men så söt. 

Satt en god stund på en bänk i halvskugga bland några Redwood-träd. Senast jag såg sådana var på Nya Zeeland, så det var lite av en throwback faktiskt. Inte alls lika stora och fantastiska som dem dock, men ändå. 

När jag gått där en stund och kände att jag kunde det, så tog jag mig över åkrarna, genom fårhagarna, tillbaka till Moreton. I eftermiddagssolen. Blev verkligen superfin sommarkväll, tror faktiskt inte att jag skulle definiera det som att de har höst riktigt än här. Nog för att det kan vara bra kallt vissa morgnar, men det blir för det mesta rätt varmt på dagarna. Skönt i alla fall. Jag satte mig på en uteservering och beställde mig min första fish & chips sen jag kom hit, med tillhörande öl, och var givetvis tvungen att prova deras berömda, egengjorda glass! Mycket trevligt. Tog bussen hem, var väl hemma till sju, och då var jag helt slut kan jag säga! Dusch, säng, serie. Bra dag. 

I veckan har det inte hänt så mycket, designjobb, implementerat en eftermiddagskaffe i solen för att jag måste UT i alla fall en gång om dagen (en av garment tech-tjejerna sa förtjust ”Oh! Are you going to fika?!” De andra tittade lite fundersamt och så fick jag förklara vad det betyder att fika. Lite roligt, hon var sjukt nöjd över att hon kände till detta fenomen), ökat mitt chokladintag avsevärt, faktiskt i och för sig tittat på bil. Har kommit på att jag nog ska skaffa mig en bil. Sjukt dyrt att hyra en, så då är det väl bara att köpa en? Jag måste ju kunna åka och se mig om när jag nu är här. Lauren hjälper mig, fantastisk chef va?! Tyvärr var den uttittade bilen såld, så fortsättning följer på den. Träffade på en Mike, cirka pensionär med stor lurvig svart hund, på promenadstråket häromdagen, frågade ut mig var jag kom ifrån och hur länge jag skulle stanna. Pratade väder (jorå, de pratar väder här också. På exakt samma sätt som vi, behändigt ändå), hans hund och vi gick också förbi en ladugård och konstaterade hur mjölkrobotar förenklat mjölkandet va?! Ingen fantastisk stor grej, men de är väldigt trevliga här, händer ändå titt som tätt att någon säger mer än de ”behöver”, vilket faktiskt kan vara väldigt trevligt när man känner sig lite ensam och övergiven. Finns också väldigt många hundar i den här byn. Typ alla jag möter har hund. Enligt min erfarenhet också stor andel som går lösa och är väldigt väluppfostrade. Notis om livet i England. Några fler notiser som jag kommit på borde få lite uppmärksamhet; 

• det sitter en på-knapp vid varje vägguttag. Missar man att trycka på denna på-knapp laddar inte ens telefon som är typ urladdad och desperat behöver laddning innan man ska till jobbet. 

• Alla dessa små rumsparfymer överallt, vet att jag skrivit om dem förut, men jag måste bara notera att den där parfympuffaren som står i hallen. Den låter som att någon nyser. Kanske mer som en kattnys, men ändå. Och den liksom surrar innan som att någon drar in luft och sen kommer nysen. När jag står i köket och hör den vänder jag mig om TYP varje gång.

• Två kranar vid handfatet. En kall, en varm. Nog för att det finns hemma också, men det är betydligt vanligare här. Här är det nästan mer regel än undantag. Nästan.

• Har också förstått att covidtest varje morgon inte är supervanligt. När min moster som bor i stora staden Stockholm blev förvånad och sa att hon inte hört om det tidigare, då tänkte jag att det inte bara var jag som var hantverkare och inte behövt utstå detta tidigare. Vi gör snabbtest. Varje morgon. Lauren är visserligen gravid, så jag förstår verkligen grejen, bara konstaterar. Har inte gjort ett test innan jag skulle flyga hit, nu gör jag ett dagligen. Kul va? Upp med topsen i näsan så långt man kommer och lite till, droppa på någon skum vätska och en kvart senare får man resultat. Egentligen ganska smidigt. 

Nej men det var väl det. Börjar bli lite otålig på att min engelska inte riktigt släpper, men samma dag jag tänkte det började jag få problem med att komma på rätt ord på svenska, så jag vet inte om den var befogad. Eller ja, dagen efter denna tanke när jag står och diskuterar bilar med hyresvärdarna lyckas jag kväka ur mig ”rust eh huög”, vilket genast fick mig att känna att det där engelskatestet jag gjorde innan jag åkte hit och var så stolt över att jag fått rätt högt betyg på, inte spelade så stor roll när man inte kan göra en bättre översättning än så i stridens hätta. Han fattade visserligen vad jag menade (otroligt nog) medan jag fortfarande stod och undrade vad i helvete det var som just kommit ur min mun?!

Imorgon – ny måndag, ny vecka! Kommer två nya designers imorgon, ska bli kul att se vilka de är. Startar också någon form av bake off-tävling på kontoret imorgon, alltså kaka är ju aldrig fel? Hade väl egentligen passat mig kalas att vara med på det, men när tävlingsbidraget var tvunget att vara en tvåvåningstårta drog jag mig ur… Verkar som att den ska fortsätta ett par veckor framåt, vem vet, nästa vecka kanske passar mig bättre? 

Vaknar tidigt, av mig själv givetvis (och inte alls av ett skränigt, uppiggande larm för att jag tycker att bästa tiden att springa är tidigt på morgonen så man får det överstökat och slipper träffa på så många andra). Solen har lagom börjat synas över trädtopparna (eller, det är fortfarande bäcksvart ute för att tanken bara for förbi huvudet att det kanske fortfarande är mörkt vid sex? Men att jag inte kollade upp det. Kan informera om att solen går upp klockan 06.48 här just idag). Det är lite fågelkvitter på håll (det var det faktiskt), det kommer några få regnstänk, men de upphör lagom tills jag går utanför dörren. Börjar med promenad genom bostadsområdet för att ta mig till promenadstråket som jag hittat längs med ängarna. Böljande kullar, ett par vänliga mjölkkor som tittar lite på mig, en romantisk trägrind att öppna. Det ligger ett fluffigt dis i svackorna som solens strålar nu börjar leta sig igenom. Det är alldeles lugnt och stilla, det enda jag hör är mina egna löpsteg. 

Nej. Nej det var verkligen inte så det var. Det är så jag kanske hade önskat att det kunde varit. Regnet hängde fortfarande i luften när jag gick ut, men det hade slutat så tanken var, hur illa kan det bli? Jag ska ju inte vara ute så länge. Kossor som stirrade ut mig, absolut, men de verkade faktiskt ganska trevliga, inte alls nervösa över att jag kom där och inkräktade (man får ju prata lite snällt med dem), romantiska trägrindar, jaja, hur många som helst, vissa svårare än andra att smidigt försöka öppna mitt i löpturen. Lugnt och stilla dis? Nja. Sol? HAHA! Nej. Hade väl tagit ungefär tre steg när det började med några försiktiga regndroppar. De försiktiga regndropparna ökade på kan vi säga. Var ungefär jätteblöt rätt så snart. För envis för att ge upp när jag väl har tagit mig ut, fortfarande tanken, hur illa kan det bli? Jag kan ju bara bli blöt. Har en app som räknar ner kilometrarna åt mig, bra på fler sätt, kul att veta hur långt man kommit och fint att veta när man sprungit den där sträckan man tänkt sig. Har också massa bra intervallpass, vilket är kul som omväxling, Försvarsmaktens träningsapp, FMTK, för er som är intresserade! Tyckte nog den hade varit tyst rätt länge. Nog för att jag VERKLIGEN har slarvat med löpningen i sommar, men jag tyckte nog att den första kilometern började kännas lång, tar en titt. Jorå, den har pausat sig själv. Ve och fasa, jag har sprungit för långt! Ologgat. I farten, i regnet som pissar ner, där jag i princip mest bara ser var jag ska sätta fötterna, lyckas jag ändå trycka igång den igen och sen blir det en återkommande fundering. För jag hör den inte. Ljudet är lite för lågt, höjer, hjälper inte jättemycket, det enda som hörs är det smattrande regnet och mina plaskande löpsteg. Men det klarar sig, brukar verkligen inte vara ett problem, men absolut, i värsta regnet jag varit ute i sedan vi blev upptvingade på Garpe på högstadiet med mottot ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”, tycker min nya telefon att ”åh ta gärna upp mig någon gång ibland ur fickan, för jag tänker inte samarbeta med dig idag!”. 

Det lättar inte. Det på riktigt regnar (är det detta som är det regniga England?!). Finns inte många tallar att springa under på det här stället kan jag säga! Åh vad vackert det är med öppet, böljande landskap. Lerig kostig. Ojämn åker. Inte jättebra för mina knän kanske. Men jag hävdar fortfarande att det är bättre än asfalt. Första biten går faktiskt ganska bra, sista börjar det bli lite kämpigt, jag är jätteblöt. Dyngsur. T-shirten ligger slickad mot kroppen och det blir liksom ett sådant där ”schlooopp”-ljud när jag drar den från kroppen för att slippa ha den som ett andra skinn. Men jag ska runt och jävlar vad skönt det ska bli att komma in, ta en dusch och titta på en film i regnet. Killen i appen kungör att jag sprungit mina fem kilometer och ”bra jobbat!”. Konstaterar att jag nog sprungit åtminstone en halv kilometer ”för långt”, vilket faktiskt känns rätt bra måste jag säga! Nog för att landskapet är betydligt plattare här än hemma och att det blev några springa-på-stället-för-att-öppna-grindar-pauser, men det känns bra ändå! Bland det längsta jag sprungit och dessutom i regn. Massivt regn. Då är ju liksom inte sex kilometer så långt bort?! (Jag är faktiskt bortskämd med att ha världens bästa peppande löpcoach i bakhuvudet, hon som peppade mig genom hela skolgången för att ta mig runt de där vedervärdiga springpassen, och som fortfarande är den jag vänder mig till för löptips och -pepp. En av de där jag saknar mest nu när jag är ända här borta). 

Jag har en bit tillbaka hem, tur att ingen annan idiot är ute i det här vädret så de slipper se mig. Hör en av grindarna framför mig gnissla. Är det SANT? Är det någon ute? Nu? I det här? Jag kommer i träningstajts, T-shirt och löparskor, genomblöt, mannen med de två hundarna kommer i gummistövlar, ordentliga långbyxor och en varm, lång jacka med luva. En aningens bättre outfit i pågående väder. Kanske inte för att springa i, men ändå. Jag kommer ju gåendes just då. Men vi ler lite komiskt till varandra och jag får ett ”well done!”. Ändå fint. 

Kommer in som en dränkt katt, tar en fantastiskt skön dusch, skriver lite här och vet ni? Nu lyser solen! Fint va? Så vi får väl se om det blir någon film eller om det blir en kaffe bredvid kanalen istället. Mysig söndag på er!

Den här helgen (lördagen då givetvis) tog jag mig till Cheltenham. Sitter dock inte på något fik idag utan på en väldigt pubig restaurang, ”The Tavern”. Lunch, ordentlig lunch, var ett måste, och antagligen för att det kändes något enklare, jag har ju faktiskt varit här förut. Då den där kvällen när vi tackade av en tjej sist jag var här. Känns lite tryggt. Det är också en av restaurangerna som Jade och hennes man driver, vilket också känns bra. Jag vet att maten och servicen är bra, de ser till att hålla en bra standard. Fortfarande obekvämt att vara själv och att vara lite nervös för att inte förstå, men det är ju egentligen inget att vara nervös över. Alla har hittills bemött mig jättetrevligt, jag vet ju att jag förstår, gör jag inte det frågar jag igen och det är ingen som hängt mig för det. Jag kan läsa menyn, jag kan fråga om jag inte förstår. Det går att fråga servitören om vilken öl som är bäst, jag måste inte låtsas som att jag vet det. Måste man förresten inte göra hemma heller, är ganska trevligt att fråga dem om råd har jag kommit på. Och att jag kommer själv kanske dessutom gör det mer legitimt att få fråga och diskutera? 

Känns faktiskt lite bättre att sitta här och skriva i min nya bok, som jag nu köpt, med ett fint brittiskt omslag. En mörkblå botten med ljusare blå och rosa blommor, gröna blad, en kolibri och blänkande gulddetaljer. Ett rosa band att stänga den med och kanten på sidorna blänker också i guld. Jag sitter inte här ensam och övergiven, jag sitter här med viktiga business som inte hade gått att genomföra med sällskap. Att dessutom ingen förstår vad jag skriver gör det ju bara ännu mer viktigt. De har ju ingen aning om att jag bara sitter här och skriver för mitt eget nöjes skull. Eller för att jag analyserar dem. Det är fortfarande obekvämt, men inte lika. Här sitter jag dessutom lite inne i ett hörn, mycket prat runtomkring, känns som att jag försvinner lite bra här. Stället är ganska mörkt inrett, en mörk blågrå färg på väggarna och trägolv. Träbord i lite ruff stil, operfekta plankor som ska ha känslan av att de bara är ihopslagna lite snabbt, men fortfarande med snygg finish. Stolar med bruna lädersitsar på svart stålram. Bakom mig har jag en trappa med inbyggd bokhylla, till vänster löper en långsida med tegel. Armaturer som påminner om utomhusarmaturer. Baren är en halvtrappa ner till höger, lite snett framför mig. Bred bardisk, snygg medelålders pub-bartender, en lyxig kaffemaskin och fina whiskey-, rom- och ginflaskor uppradade på hyllorna bakom honom.

Precis bredvid, till höger om mig sitter fyra tjejer som firar en födelsedag. Vi är nog ungefär jämngamla. De dricker bubbel, skrattar och pratar barn. En familj på sju stycken i tre generationer. De två minsta pojkarna sitter i farfars knä, farmor och mamma försöker febrilt få den bästa bilden på dem. Två yngre tjejer som helt klart hittat modeinspo från 90talet. En ribbad tubtopp, randig i regnbågens alla färger. Förvånad över att hon inte har ett sådant där svart plasthalsband som sitter tajt om halsen med lite mönster i ni vet? Sådana där som vi köpte på Gamleby marknad när vi var tio. Hela stället känns familjärt, även de som kommer hit och äter bidrar till den känslan. 

En amerikansk burgare med ost och bacon, en ljus lager och nu en fluffig latte. Bästa jag ätit på länge.

Har hunnit riva av mina ärenden, så nu sitter jag bara här och äter och skriver tills bussen går. Har gått ett varv och letat upp det mesta av det jag saknar, akrylfärger och -penslar, en (förhoppningsvis) bra bok, en bok att skiva i och en att rita i. En matlåda, ett paraply, saknar dock fortfarande choklad! Satte mig här och sjönk ihop lite av att få sitta ner. Jag är nog egentligen ganska trött. Veckorna är roliga, men de tar nog ganska mycket mentalt. Mycket nytt, betydligt mer tid framför en skärm än vad jag är van vid, försöka förstå och göra sig förstådd. Absolut – jag kan engelska, men när de pratar med varandra är det ibland svårt att hänga med (ibland när de pratar med mig med kan jag säga). De liksom klipper av orden ibland, så jag antar att jag behöver lära mig deras accent. Det går bättre och bättre, och jag ser fram emot när jag hänger med, ska bli SÅ kul faktiskt. Räknar kallt med att engelskan ska bli bättre och flyta på ett helt annat sätt. Men det blir svårt att lägga sig i och komma med kommentarer när man inte riiiiiktigt hänger med. Var på sommarfest med jobbet igår kväll, kan väl ha lagt lite energi på att vara nervös för den med. Skönt att ha den överstökad. Det var trevligt, och absolut kul att träffa de andra från de andra delarna av företaget, men det blir samma där. Mingla med folk på engelska när man inte riktigt hänger med på allt slutar gärna i att, i alla fall jag, mest lyssnar. Och jag kände mig lite efterhängsen på de få som jag faktiskt känner litegrann. Lite tråkigt att inte Lauren var med, det mesta blir lättare när hon är med. Mindre konstigt. Men det var kul också, flera som var nyfikna på mig, ett par stycken som kände igen mig från senast och hade faktiskt en ganska god pratstund med en av tjejerna i garment tech-gänget. Också en reunion med en fantastisk tjej, Becky, tjejen som jag absolut inte fick glömma namnet på som jag mötte i lunchrummet en av mina första dagar sist (jag minns detta väldigt väl, men jag läste också mitt eget inlägg om det häromdagen och fick en påminnelse om vad det är hon heter, men det behöver ju inte hon veta!). Det var så mysigt! Hon kom också ihåg vårt möte i lunchrummet och tyckte att det skulle bli så roligt när hon hade fått höra att jag skulle komma tillbaka. Vänder sig till en kollega och säger ”this is Anna, we go waaaaay back, it’s me and you again now girl”. Japp, det var ett möte i lunchrummet för ett och ett halvt år sen, men absolut, jag köper den!

Vi har bytt kontor i veckan, sitter nu en våning upp, i ett ljust och öppet kontor ihop med några andra och med skrivborden längre isär. Trevligt med ljuset och luften, tråkigt att det är mer opersonligt och att vi inte längre sitter i designstudion med alla kläder runt oss. Helt klart mindre kreativt. Men de behövde utrymmet för möten när de ska gå igenom kommande kollektioner, vilket ju är logiskt. Vi börjar bli för många för att sitta där samtidigt som de har mötena. Kommer två nya designers i slutet på månaden. Teamet och företaget växer. 

Bild på kontoret utifrån, vi sitter närmast och på hela övervåningen, på nedre plan i delen som sticker ut kommer boutiquen att öppna och längre ned, bakom är restaurangen och man kan skymta den där kaffevagnen där också. 

Jag har fortsatt uppdatera vissa filer åt dem (började förra veckan), vilket också är ett bra sätt för mig att få lite koll på senaste kollektionen (AW22). Enkelt arbete som jag inte heller behövde ha någon vidare värst prestationsångest för! Skönt. Gjort en del research och fått börja designa en kollektion! Det är mer läskigt, och jättekul. Är ändå inte så ringrostig i ritprogrammet och det kommer tillbaka mer och mer. Känns som vissa saker tar evigheter att göra, men jag kommer väl in i det och lär mig vartefter hur mycket tid jag kan/får lägga på saker. Vill gärna få det perfekt, men vissa saker behöver inte vara det. Bättre att lägga den tiden på annat. Det är väl det jag delvis är där för, få lära mig hur mycket tid jag får lägga på saker i praktiken. Joey fortsätter att handleda mig väldigt bra och jag har pratat mer med garment tech-tjejerna.

Jag har pratat lite mer med mina hyresvärdar i veckan också, med betoning på lite, men det känns bättre, lite lättare. Vi går rätt mycket om varandra, vilket faktiskt är ganska skönt. (Sitter och skriver över till datorn tillbaka i Bourton nu och saknar chokladen! Varför prioriterades inte den?!)

Så hur har bussåkandet gått i veckan? Jorå, ganska bra. Värsta orosmomentet minskades drastiskt redan andra dagen. Det är såhär va, kontoret ligger strax utanför stan, bredvid en väg där det är ish 70 km/h. Men det är väl som hemma, vissa kör fortare än så. Det är med andra ord en rätt bra trafikerad väg med ganska hög hastighet på. Busschauffören på morgonen släpper av mig väldigt vänligt precis där jobbet är, jag behöver i princip bara klara av att gå över vägen (vilket ibland är knöligare än man kan tro med all trafik). Jag frågade givetvis honom också var jag ska vänta på bussen när jag ska hem, han pekar på infarten till kontoret och säger att det är bara att jag står där. Vinka lite så ser de att du står där, inga problem. Finns ingen busskylt där, men det gör det inte heller på den markerade platsen på kartan där det står att det ska finnas en hållplats något längre fram, så jag tänker att det är typ lika illa vilket, och det är antagligen ingen mer än jag som ska med den där bussen just här i alla fall, så om jag står här eller där har väl ingen större betydelse. Det är väl något brittiskt, ”vi plockar upp dig om du vinkar”-mentalitet som jag bara inte är van vid. Jag var ändå lite nervös, känns sjukt osvensk att stå på ett random ställe och anta att en buss ska plocka upp en om man vinkar lite. Efter en kurva. I 70km/h. Strax innan det är dags att gå ut till bussen kommer detta på tal på kontoret, och jag säger att jag faktiskt är lite nervös, för det känns väldigt osvenskt. Varpå tjejerna och Joey blir rätt förvånade och undrar vad jag sa nu? Det är tydligen fantastiskt obrittiskt också. De hade tyckt att det känts högst märkligt och väldigt obekvämt, den ena tjejen blir mer nervös för min skull än vad jag är. Lauren kommer in. Lauren blir insatt i situationen. Lauren tycker att det där känns väldigt osäkert och inte alls okej. Där och då var det lite sent att börja rodda med annan lösning, men jag fick lova dyrt och heligt att minsann höra av mig när jag satt på bussen så de visste att jag kom hem. Nästkommande dagar fick jag skjuts in till närmsta hållplats i stan (ungefär en kilometer från kontoret, så kan ju faktiskt gå också om det skulle vara så att det behövs), och fick tryggt stå vid en ”riktig” busshållplats. Kändes betydligt bättre och helt plötsligt kändes inte det där bussåkandet alls lika nervöst. Förstår ni vilka fantastiska människor jag har runt mig? 

Två små roliga notiser från bussåkandet; chaffisen på morgonen har en liten plast-tant iklädd rosa klänning som vickar och vinkar i framrutan, kul ändå! Notis två, härommorgonen när vi åkte igenom Andoversford, som vi åker igenom på vägen, hade det parkerat en bil på var sida om gatan så det var för trångt. Det avhjälptes med att han gick ut och vek in backspeglarna på bilarna, sen var det bara att köra förbi. Då är det ändå fortfarande rätt trångt?

Har också lärt mig ett brittiskt uttryck! ”You have to break some eggs to make an omelette”, alltså, ibland måste man göra saker värre först för att de ska bli bättre sen. Rätt bra uttryck ändå! Den här gången var det i sammanhanget att vi var tvungna att stöka ner oredan mer, innan vi kunde organisera upp och få bättre ordning.  

Måste också dela med mig av en grej idag, var inne i ett par butiker som hade många fina anteckningsböcker, pennor, kort av alla de slag. Jag kan gå nästan hur länge som helst i sådana butiker, en riktigt bra bokhandel är bland det bästa jag vet. Går in i en ganska liten butik, men för innehållet den har är den stor kan jag säga, hyllmeter på hyllmeter med bara kort. Födelsedagskort, grattis till barnet-kort, hoppas du trivs i nya hemmet-kort, tänker på dig-kort, alla typer av kort ni kan tänka er. Och britterna gör det bra. Fantastiskt bra, de är SÅ fina. I alla storlekar, små och stora. De hade julkort ståendes på ett bord, nog för att det känns tidigt, men jag var så nära på att köpa ett gäng, så fint ritade, vinkande tomtar i snö, skridskoåkare i en stad där det snöar, en hel liten snövit-skog med djur i olika nivåer och så på alla dessa motiv, en släng glitter. Givetvis dubbla kort i lite större storlek med lyxiga kuvert till. Nej men alltså så himla fina. Tänkte fint att jag kanske kan få gå förbi där något närmre jul… Bland alla dessa fantastiska kort fanns det också ett betydligt enklare, ett väldigt simpelt kort som jag tyckte satte huvudet på spiken när det gäller det där med att leta kort. Jag kan fastna och få beslutsångest. Det här var roligt och också ett så klockrent exempel på brilliant design. Det finns så många fina kort, så många. Fick ögonen på det här antagligen för att det inte hade samma färger som de flesta andra, det var vitt. Hur många kort är bara vita med en enkel text på, skriven med, egentligen en rätt kass, handstil? Den grafiska designen gör vad den ska, jag fick ögonen på det och köpte det. Designen är sjukt enkel och den som kom på konceptet skulle jag vilja hävda har lyckats. Köpte det också för att påminna mig själv om att det inte behöver vara mer komplicerat än vad man gör det, enkelt kan ibland till och med vara bättre än för komplicerat. Mottagaren måste förstå vad det är man vill säga, annars är det för krångligt. Jag undrar vad denne någon som kom på detta har fått utstå för kommentarer? Vad sa familj och vänner, eller kollegorna, när denne någon sa ”jo men, jag ska börja designa kort. Har en liten idé här, vad tror du om” (börjar vika ett vitt kopieringspapper och leta fram en penna), ”tänk dig såhär. Vitt papper, med en text på” (rafsar ner ”Tack för att jag fick komma, här får du ett kort!”) ”typ såhär?!” (Glatt leende och sjukt stort självförtroende). Alltså hur blev inte den här idén nerskjuten? Det är fantastiskt. Brilliant. Ska spara det i min designlåda och ta fram när jag behöver påminna mig om att det borde finnas en möjlighet för mig i designvärlden också. Det måste det. 

Sitter på ett fik. Alltså det här med att gå och äta eller fika ensam. Är så ovant. Lite obekvämt. Ganska mycket obekvämt. Ju mer man gör det desto bättre känns det antar jag. Har, utan att på något sätt med mening, kastat i mig en Caesarsallad på ish 6 minuter. Vilket kanske egentligen inte är så konstigt med tanke på att det ungefär är den tiden jag brukar äta på, men ändå. Försöker verkligen låååångsamt dricka kaffet med tanke på att jag verkligen ska sitta här och känna in obekvämligheten. Göra den bekväm. Sitter och skriver på min telefon, vilket inte heller känns helt idealt. Tanken var att skaffa mig en bok att skriva i. Sitta här, ta en lunch, en kopp kaffe och i sann ”kreatör i England”-anda skriva och teckna lite i min bok. Vet ni vad som hände? Jag tänkte att jag skulle åkt till Cheltenham igår, vilket här är ”stan”, men jag orkade inte. Satt med min dator och bloggen, städade rummet lite. Trädde inte ut näsan utanför dörren. Gömde mig i mitt rum. Kände inte alls för att gå utanför comfortzonen, eller ja, för att vara ärlig kändes det nog utanför zonen bara att inte vara hemma helt enkelt. Kollade upp så att affärerna har öppet söndagar också, det hade de, perfekt tänkte jag, då blir det imorgon! Kollade busstabellen igår kväll. Inte en buss går idag. Överhuvudtaget. Alls. Kollade en extra gång i Apples kartapp och valde kollektivtrafik. ”Buss avgår 13/9 kl. 06.35”. 2,5 mil är för långt att gå. 

Det närmsta jag kommer här är en souvenirshop, och det är jag inte så sugen på. Är jag i England där det finns MÄNGDER med fina skriv/sketchböcker, då ska det bli en alldeles fantastisk en. Så det så. Så då sitter jag här som en förtappad, mobilförstörd, 90talist på ett mysigt fik och skriver på min telefon. Japp. Det får väl vara så då. 

Well well. Jag har hittills haft en väldigt bra dag i alla fall! Eller ja. Förutom obekvämligheten jag utsätter mig för här och obekvämligheten med att vara inneboende. Jag gick en bra promenad i morse och åh vad det var bra. Borde ju tagit den redan igår, och det visste jag ju egentligen, men det blev inte så. Det var i alla fall betydligt mer energipåfyllande att gå en promenad genom kohagar, bredvid en bäck, över en kulle, förbi en sjö än att sitta instängd på ett rum hela dagen. Sitta där på en bänk och lyssna på ett porlande vatten var betydligt bättre och mindre obekvämt än att sitta på mitt rum, lyssna på avlägset TV-ljud och fundera över om de tror att jag är fruktansvärt osocial. 

Mötte ett gäng hundägare som var ute på promenad. Nästan alla hälsade, vilket kändes helt naturligt där ute. En äldre man ifrågasatte att jag inte hade någon hund med mig, ”är du ute och går? Utan hund?! Varför?”. Förstår ifrågasättandet efter min promenad, alla hade åtminstone en hund med sig, förutom en tjej som kom på häst. Hur som berättade jag att jag nyligen kommit hit från Sverige och letade trevliga promenadvägar, och han gav mig så mycket tips förstår ni! Tydligen finns det hur mycket som helst häromkring, han kan gå en ny runda varje dag! Hans hund får bestämma om de går höger eller vänster. En dalmatin hade han som gick lös, tittade inte ens åt mig. Sa att jag kunde köpa mig en karta över alla stigar på turistinformationen, så det får nog bli en sådan. 

En mycket trevlig detalj här ute som jag inte hade kunnat ha i Cheltenham. Och lite anledningen till att jag letade mig ut hit, för att ha nära till naturen ju. Den engelska landsbygden. Även om jag också kan känna att det givetvis finns fördelar med att bo i Cheltenham. Ha nära till allt. Bussar och tåg som går varje dag om man skulle vilja… Lauren, min handledare, är också lite rädd för att jag kommer bli ensam här ute. Att jag skulle ha större chans att få en vän inne i Cheltenham, och det har hon antagligen väldigt rätt i, men vi får väl se. Just nu har jag nog med att lära känna kontoret och mina hyresvärdar!

Så hur är hyresvärdarna då? Jag vet inte. 50+, närmre 60 skulle jag säga, en man och en kvinna. Tror de är ett par, men är också lite halvoklart. Trevliga, som sagt, hon fixade lakan och handdukar åt mig, körde mig till affären första dagen jag kom, undrade om jag behövde något när de åkte och handlade igår, får använda en del av deras grejer som antagligen inte hade ingått annars. Men också lite märkliga. Hon har bland annat hysteriskt skrattat åt min accent, förstår att jag låter roligt, men hallå? Driver med mig för att jag tränar och går promenader (det finns det ju visserligen folk hemma som gör också). Men nej ni vet, något stämmer liksom inte riktigt i personkemin? Men det kan ju också (säkert) vara att vi inte lärt känna varandra än. Att det är sjukt obekvämt att bo inneboende hos någon när man inte ALLS är van vid det. Ni vet, den svenska personliga zonen och allt det där. Att det är jobbigt att vara i någon annans kök därför att man inte vet när man är i vägen eller om de kommer tycka att jag använder det på helt fel sätt. Vet inte varför det ska behöva vara så jobbigt, men det är väl kanske att jag känner att jag inkräktar i någon annans zon. Jag hade inte velat ha en främmande människa i mitt kök liksom. 

Köket är litet men funktionellt, ingen diskmaskin, men det kan jag överleva. Lite för skitigt i hörnen för min smak, men ändå avtorkade bänkar och relativt rent. Badrummet är ändå välstädat, vilket känns som ett väldigt bra plus. Badkar, inte min grej, men bra tryck på vattnet – plus. Doftgrejer precis överallt? Vad ska det vara om? Är det en engelsk grej eller är det de här som har dille på det? I mitt rum hade jag tre olika typer, med olika stickig, stark lukt. Två typ wunderbaums, en grej som puffade små doftpuffar och en grej som satt i ett vägguttag? Hoppas på att det inte är för att de försöker dölja att de typ rökt inne eller något. Annars är rummet (nej vet ni nu skiter jag i fiket, nog med obekvämlighet, känns inte riktigt lika illa längre så syftet uppfyllt för dagen!) bra, rätt stort skulle jag säga, får plats en säng som nog är 140cm bred, nattduksbord, en liten soffa, ändå stor garderob plus byrå, en liten kyl och ett litet litet skrivbord. Och det ligger en stor matta som jag får plats att träna på, bra ändå. Huset är typ som ett radhus, ni vet sådana där höga smala som sitter ihop i England? Så mitt rum är ensamt på tredje våning, vilket också är lite skönt. Har ett fönster med inte alls tråkig utsikt, var betydligt sämre sist med en grå husvägg två meter från fönstret… Är nog också ett rätt nybyggt bostadsområde, Lauren trodde att det kanske var runt tre år gammalt, och det syns att husen är rätt nya. Verkar vara ett finare familjeområde. 

Första fyra dagarna på Holland Cooper då, det var väldigt roligt att komma tillbaka. Det känns som att det är evigheter sen jag var där sist, men när jag klev av bussen och gick mot entrén så var det inte alls så längesen. Inte heller lika nervös som jag var sist, vilket nog inte är så konstigt eftersom jag ändå hade lite koll på vilka jag skulle träffa och vart jag skulle, men ändå lite nervös ju. Öppnade dörren till designkontoret och de sitter i princip likadant, det hänger kläder ungefär lika stökigt som när jag var där sist (överallt och helt fantastiskt att titta på), det luktar likadant och tiden sedan jag var där senast krymper ytterligare lite till. Joey kommer fram först och armbågshälsar, Lauren kommer fram och kramar om mig och jag hälsar på de två nya ansiktena som är där. Jag blir placerad vid skrivbordet där jag satt senast, vilket fick det att kännas ännu mer ”som vanligt” och Joey hjälper mig igång med datorn. Natasha har slutat och Joey sitter där hon satt senast, alltså bredvid mig och det verkar som att det ändå är han som kommer att handleda mig mestadels, på samma sätt som Natasha gjorde sist. Vilket jag tror kommer bli kalasbra, det är väldigt lätt att fråga honom saker utan att bli dumförklarad och han förklarar på ett väldigt bra sätt. Ofta visar han också praktiskt på/med plagg vad han menar eller vad det är för skillnad på material eller sådär, det gjorde han sist också, mycket bra sätt att lära sig på. En av mönsterkonstruktörerna har slutat och istället har de anställt tre nya tjejer som jag fattat det, den ena tjejen var på semester i veckan, men jag tror hon tillhörde dem också, de två jag träffade i veckan verkar i alla fall jättetrevliga. Hur bra som helst, supermysiga och inte alls så som man skulle kunna ha fördomar om att ”modetjejer” är (på tal om att jag inte skulle trivas på kontor med modebrudar… De här är inga sådana). Den ena tjejen skjutsar mig till och från jobbet! Hon passerar ändå här, hur bra är inte det?! Lite ledsen att hon har semester veckan som kommer dock, gör mig lite nervös att ta bussen, men det kommer väl det med. 

Lauren frågar mig hur det är, var jag bor, hur det varit sedan sist och om resan gått bra. Hon berättar att de flyttat om kontoret ett par gånger sedan jag var där sist och att de bara häromveckan flyttat tillbaka ner där de sitter nu, vilket i sig är lite komiskt eftersom jag ser det som att det inte hänt speciellt mycket sen sist, medan de ser det som att det hänt massor. Och det har det. De har inte bara flyttat runt, utan också utökat kollektionerna ordentligt och designar dessutom fler produktkategorier, på en designer kort. Så de har att göra kan man säga. Jade kommer in en stund senare och hälsar väldigt glatt, tycker att det är kul att se mig igen och undrar hur det är. Fortfarande lite starstruck och viss tunghäfta när hon sveper in i rummet, men inte riktigt lika nervös för det heller den här gången som sist. George (snickaren med skotska föräldrar, om ni minns sen sist) kommer in och Lauren undrar om han minns mig, att jag var tillbaka, varpå han tittar på mig, kisar lite, och sen kommer poletten. Funderade ett tag på om jag skulle behöva dra referensen till att jag är elektriker… Jag träffar på flera av de anställda som jag känner igen sedan senast, bland annat Shelle och Steve, de känner igen mig, undrar hur det varit sen sist och tycker att det är kul att ses igen. De har också byggt upp en boutique bredvid kontoret som är helt fantastisk som ska öppna i slutet av september och restaurangen som ligger nedanför kontorsbyggnaden har utökats med bland annat en kaffe-vagn som också har smoothies och toasts. 

I onsdags kommer en av mönsterkonstruktörerna från sist in, han brukade bara vara inne ett par dagar någon gång ibland sist också, det var han som började använda mig lite som provmodell eftersom jag passar en 8 ganska bra, jättekul att se honom igen! Gjorde också en catch-up och var lite modell åt honom den här gången också eftersom modellen som skulle varit där var på semester. Gör mig ingenting, jag provar gärna fantastiska, långa, välsydda kappor sydda i England. Inga problem alls med det faktiskt. Mel, ytterligare en mönsterkonstruktör, kommer på torsdagen och behöver ingen närmare presentation av någon annan, hon kommer fram direkt till mig och undrar hur det är. Hade sett mig på Jade’s Instagram dagen innan och konstaterat att jag var tillbaka. För visst vet ni, jag har synts på Jade’s Instagram. Steamandes en cape. Japp. Vet inte om jag är helt bekväm i den, men lite roligt också. 

Väldigt kul att vara tillbaka och träffa dem igen, och det är kul att känna att de tycker att det är kul att jag är tillbaka. Fick ett sms av Lauren redan på tisdagskvällen där hon skrev att det var kul att se mig igen och i fredags fick jag jättefin feedback att hon tycker att det är så kul att jag är här igen och sett fram emot att jag ska komma tillbaka, vilket ju gör det ännu roligare. Vi konstaterade också att det känns som att jag var där längre än bara tre veckor senast. Hon är verkligen hur bra som helst. Samtidigt har jag varit helt slut. Sitta framför en dator hela dagarna istället för att jobba fysiskt är ju en jäkla omställning, försöka komma igång med engelskan, lära känna dem igen (även om jag inte behöver börja om från början), veta var jag kan få tag på lunch om jag inte har med mig, lära känna mina hyresvärdar och kunna slappna av här, hitta rätt buss, gå och handla, laga mat, vara trevlig och ta mitt ”dag 2”-COVID-test som England vill ha för att jag ska få vara här. Ja nä men alltså ni vet. 

Det är i alla fall skönt att det är måndag imorgon igen, trivs väldigt bra på kontoret och det ska bli väldigt kul att komma in lite bättre i det igen.

P.S. Jag har också fått en egen mejlsignatur! En formell skitsnygg Holland Cooper-signatur, inte ett dugg mallig över den. Och i veckans ”HC News” fick jag ett officiellt ”Welcome to the team”! D.S.

Tog en kvällspromenad, och visst kan man förstå att det är ett populärt ställe att åka till på soliga helger? Ligger små butiker, caféer och restauranger längs med kanalen och det är dessutom välvda stenbroar över den.

På väg till bussen en morgon. Den speciella gula stenen de bygger med här kallas Cotswold stone.

Vaknade imorse av mitt vanliga larm, med känslan av att jag skulle vakna hemma. En liten sekunds panik över att jag inte var hemma utan på ett hotell med ett plan att passa. Att det gick över helt ska jag inte säga, men det är mer bara en liten nervositet och förväntan som dröjer sig kvar. Är nu igenom bagageinlämning (med en väska som jag visste var liiiite för tung (jag ska faktiskt vara borta i fyra månader, då maxar man), fick en skrikigt orange ”HEAVY”-lapp på den (vad innebär det?! Är det bara att den är tung eller kommer de och tar mig i England sen? Nej så kan det ju inte vara? Då borde hon ju portat mig där och då? Ja så måste det vara.)), och säkerhetskontroll (där jag slapp knöla upp min systemkamera som ligger i sin väska längst ner i handbagageväskan, under alla smågrejer man har med sig, mycket tacksam för det!). Sitter nu i gaten och väntar på boarding.

Dessa munskydd va. Och som antagligen framförallt vi svenskar inte är helt bekväma och vana vid. Några få har, ett helt gäng skiter i det (jag gjorde som antagligen de flesta svenskar, tog på mig det, tyckte att det var sjukt varmt och obekvämt, kollade läget, konstaterade att inte ens personalen hade några på sig och tog av det) och ytterligare ett gäng (förvånansvärt många) hade dem på sig men dragit ner dem under hakan. Där gör dem mycket nytta… 

Börjar imorgon, sista praktikdagen är 22e december. Vi får väl se hur mycket COVID tillåter att jag kommer kunna åka hem eller att någon kan hälsa på mig. Kommer antagligen inte åka hem något med tanke på att jag inte vill fastna på den sidan om gränsen, nu vill jag bli färdig med den här praktiken så jag får min examen och kan bocka av den. 1,5 års väntan och ovisshet är sådär kul. Även om det inte ständigt stör mig så ligger det ju ändå där och är ofärdigt. Så nu jäklar ska det bli färdigt! Och ska jag vara helt ärlig så vore det också lite kul att vara kvar alla 16 veckor utan att åka hem, bara för att ha gjort det på något vis. Ha bott i England en längre period och provat det fullt ut. 

Jag har också dragit mig lite för det. Trivts ganska bra med livet i min nya lägenhet och med mitt jobb som elektriker. Komma tillbaka till mina snickare efter att ha varit i modevärlden i två år var faktiskt ganska skönt. Inte samma sjukt höga press och stress och det där med att jobba fysiskt ihop med hantverkare passar mig nog bättre än att sitta på ett kontor, framför en dator, ihop med modebrudar. Det är väldigt roligt det också, att få gå i klackar istället för i stålhätta och om ett par dagar kanske jag säger något helt annat, men det var så det kändes när jag kom hem förra våren (efter att största frustrationen över att jag blev hemtvingad lagt sig). Hur som helst, när jag ändå fick det där smset av min handledare att ”We would love you to complete your internship”, kände jag hur jag log med hela ansiktet och verkligen blev jätteglad! Jag får komma tillbaka, och dom till och med VILL att jag ska komma tillbaka. När det sen tillslut blev klart att det bara var att åka över så fort jag var fullvaccinerad var det bara tre veckor kvar till dess, och vad är det att hålla på? Så då var det bara att läsa på regler om COVID, hitta någonstans att bo, beställa flyg- och bussbiljetter och köra en farewell-tour. Bli bortskämd av Mamma med mat och fika, picknick med Jenny i solnedgången i Gertrudsvik, 30årspresent-spahelg med Linn och Emma, sista catch-up promenader, jobba ikapp, ställa min kära Amarok och lämna iväg växter på foder.

Nu är det på med munskydd och boarding! Nästa gång ni hör ifrån mig sitter jag i England och skriver!

Jag ska tillbaka till Holland Cooper! Iiih! Skräckblandad förtjusning på den. Bestämdes för ish tre veckor sen och nu sitter jag på bussen på väg upp till Arlanda. Passerar just nu Stockholm faktiskt. Har varit lite berg-och-dal-bana kan jag säga. Ena dagen ska det bara bli hur kul som helst, och nästa känns det ändå liiiite inte helt bra. När en vän sa till mig att ”vet du, jag är själv så fruktansvärt trött på alla dessa människor som trycker på en att man bara ska göra en massa grejer annars kommer man att ÅNGRA sig, så jag tänker vara den vännen som säger till dig att du faktiskt FÅR stanna hemma och att det är helt okej också. Man måste faktiskt inte alls ”ångra allt som man inte gjorde”.” Och vet ni, det var väldigt skönt att få höra det, för jag kan också bli så trött på denna hets över allt man ska göra för att fylla sitt liv till max. Vad är det som säger att det är det bästa? Men, samtidigt som det var skönt att få höra det så kände jag längst in i den där beryktade magkänslan hur den skrek att det inte var ett alternativ att stanna hemma. Vilket också kändes bra att få den känslan. 

Det värsta brukar vara att gå på det där första tåget/bussen/flyget. Säga hej då till sista länken till hemma. Sen är det bara att ösa. Det är där jag är nu. Det värsta är gjort, nu är det bara fullt ös in i England. Lite nervös för alla COVID-papper som ska vara rätt, men jag tror faktiskt att jag fått ordning på dem. Så nu är det buss till Arlanda, hotell i natt och sen går flyget imorgon vid 07.50 mot Heathrow. Buss till Cheltenham och sen ska jag bli hämtad på busstationen där av tanten jag ska bo hos. Har hittat ett alldeles fantastiskt äldre par (verkar det som i alla fall) som jag ska bo hos. Vi facetimeade och hon visade mig rummet och huset, rummet verkar rymligt och hon skulle fixa både egen TV och kyl! När jag ett par dagar senare frågade lite snällt om jag kunde få låna lakan första veckan tills jag fått tag i egna svarade hon att hon redan fixat det, att hon köpt två nya kuddar åt mig och beställt ny bäddmadrass. Att hon ska fixa handdukar också, och ”vill du att jag ska handla lite frukostgrejer till dig så du har det när du kommer?”. Alltså?! Hur mysigt? Tror på det där. Bourton-in-the-Water kommer jag bo i, en liten by som är omtyckt av turister eftersom det är en av de finaste i Cotswolds. Var faktiskt där precis innan jag åkte hem senast, mycket mysigt litet ställe.